”14 år till salu” av Caroline Engvall

Publicerad av

Herregud! Jag har efter lååång tvekan tagit mig an ”14 år till salu”, en av alla dessa fruktansvärda på-riktigt-böcker som handlar om utsatta barn och obarmhärtiga vuxna. Jag brukar ha svårt att orka med de böckerna.

När Tessan är 14 blir hon våldtagen. Förövaren är en av alla dessa schysta killar, snygg, trevlig, kompis med alla. Det är en riktig överfallsvåldtäkt, inte något gos som går snett utan han överfaller henne en kväll, drar in henne i ett redskapsskjul och genomför våldtäkten där. Efteråt hotar han Tessan, hon vågar inget berätta och tar på sig skulden för det som hände. Det är fruktansvärt berättat, och jag känner under läsningen en klump som växer i magen.

Lite senare föreslår en kompis, kanske mest bara på skoj, att de ”ska hora” för att få lite pengar. De triggar varandra, skapar ett alias på en chat och innan de riktigt vet ordet av är de på väg till Västerås för att träffa en man. En vuxen man som betalar två fjortonåringar för en timmes sex.

Där börjar jag må illa.

Tessan och kompisen gör det här en gång till, sedan säger kompisen att nu gör hon det inget mer. Aldrig mer. Men för Tessan är redan det här med sex förstört. Något är trasigt inom henne och det enda sättet att faktiskt få någon som helst kontroll på saker och ting är att ta tag i dem själv. Att ta kontakten, att ge erbjudandet. Vissa män är ganska snälla, de gör inte illa henne, andra är våldsamma, nedvärderande, dominerande.

Vuxna män.

Många är gifta, en del har barn i Tessans ålder.

Läs det här: De knullar ett barn i samma ålder som sin egen dotter.

Jag börjar känna ett äkta fysiskt illamående när jag nästan i panik läser vidare.

Jag vet genom Tessans förord att hon faktiskt har klarat sig genom det här. Att hon har kunnat gå vidare med sitt liv, att hon har hittat kärleken och att hon gör det här för att om hon kan hjälpa en enda annan tjej i samma situation är det värt det. Jag tror det är det som gör att jag kan fortsätta. Om jag inte hade vetat att det gått bra hade jag nog aldrig orkat.

Jag kan förstå att det är en bok många tjejer läser. På biblioteket pratar vi ibland om ”eländeshyllan”, de där berättelserna som handlar om fruktansvärda barndomar, sexuella övergrepp och vuxna som sviker. Jag tror att man kan behöver läsa sånt ibland, läsa om andra i samma ålder som en själv som har det så mycket värre för att känna att man själv har det ganska bra, eller för att få ett annat perspektiv på något som faktiskt finns i ens egen vardag.

Jag önskar bara att det inte var så. Att ingen fjortonåring någonsin skulle hamna i den situationen där hon eller han så totalt saknar självrespekt.

Och att ingen vuxen skulle ens tänka tanken på att utnyttja det.

Någonsin.

Att det bara finns sådana människor.

Och att de finns mitt ibland oss. Garanterat i min bekantskapskrets.

Jag vill bara gråta. Och spy.

Caroline Engvall har nyligen gett ut ”Skamfläck”. Jag önskar jag skulle läsa den, men jag tror ärligt talat inte att jag orkar. Men jag är glad att jag tog mig an ”14 år till salu”. Det är en viktig bok, i samma klass som ”Bryta om”, och jag hoppas att den kan hjälpa mig i vardagen. Att den kan hjälpa mig se om så bara en enda tjej eller kille som mår dåligt.

Att den kan hjälpa mig göra skillnad.

(Det här inlägget har lästs 3367 gånger.)