60 år är en lång tid

När jag var liten var min farmor och farfar aldrig mer än en halls bredd bort. Gjorde pappa ungsbakad falukorv (hände ofta) kunde jag – eller någon av mina systrar – traska över hallen, öppna den andra köksdörren och med den lenaste rösten säga ”farmor, jag är så himla sugen på tunnpannkaka…” (hände ännu oftare).

Det är speciellt för alla på många olika sätt att leva tillsammans flera generationer. Jag ska inte gå in närmare på för- och nackdelarna, mer än att det var otroligt tryggt för oss barn att alltid ha en vuxen nära, och att jag inte ens kan föreställa mig hur det vore för mig att leva i samma hus som min svärmor och svärfar, som min mamma gjorde i tjugo år. (Jag har inget emot dem, jag är bara realistisk.)

Jag tänker på farmor ibland när jag är i köket, där är hon med mig. Det är talande tycker jag att hon fick en stroke när hon stod och rörde ihop en smet (pannkaka? sockerkaka?) och förtvivlad konstaterade att hon inte visste hur många ägg hon rört i. Farfar är med mig när jag är ute, när luften är hög och klar eller när jag trampar ner i ett surhål i skogen någonstans. Inte för att farfar på något sätt var sur, jag tror det är en de egenskaper han saknade, utan för att han och jag en sommar tillsammans tillbringade en knapp vecka med att plantera gran. I ett surhål.

De var båda på sitt alldeles egna sätt otroligt kärleksfulla mot oss barnbarn. Däremot var de väl inte alltid så kärleksfulla mot varandra. Men, hey, sextio år tillsammans med en annan människa är en lång tid, och ingen kan väl begära att man ska älska sin lagvigda varje sekund av ett så långt liv tillsammans.

(Det här inlägget har lästs 3482 gånger.)