”Americanah” av Chimamanda Ngozie Adichie

Från baksidan:

Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.
Det går för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppet ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han blir en rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn. När Ifemelu återvänder hem är det oundvikligt att de återupptar sin förbindelse. Där ställs de inför sitt livs svåraste beslut.


”Americanah” är en sån där bok som har stått i min bokhylla ett bra tag. M i Soppsällskapet (vår kompisbokcirkel) läste den för ett bra tag sen och älskade den, och jag har spanat på den sen dess. Men det jag inte riktigt förstod och som bet sig fast, var hur M hakat fast i det där med håret. Att varje gång hon såg en kvinna med t.ex. Michelle Obamas frisyr blev hon halvt förbannad. För oss i Soppsällskapet var det en total nyhet att afrikanskt hår inte ser ut på det sättet, om det inte är rejält och brutalt behandlat. Men varför M fastnade på just det förstod jag inte.

I alla fall. I bokcirkeln på jobbet skulle vi den här gången läsa något som kom från en del av världen där vi ofta inte rör oss. Jag föreslog ”Americanah”, dels för att jag själv vill läsa den, dels för att den finns som bokcirkelkasse på biblioteken*. Efter att jag pratat på om ”En halv gul sol” och novellsamlingen ”Det där som nästan kväver dig” var de andra med på tåget.

Och nu har vi läst, och i början av veckan skulle vi ha pratat om den, men sjukdomar och annat gjorde att vi fick skjuta på det. I alla fall.

Ifemelu åker till USA för att studera, men det är inte så enkelt som en kan förledas att tro. Hon inser att det är i stort sett omöjligt att få ett extrajobb, att hitta någonstans att bo och helt plötsligt blir hon väldigt medveten om ras och hudfärg, något hon aldrig tänkt på hemma i Nigeria. Efter ett tag lossnar det för Ifem, hon tar sin examen, får jobb, har relationer och startar upp bloggen ”Rastaggat eller  eller Diverse betraktelser kring svarta amerikaner (de som förr kallades negrer) av en svart icke-amerikan”. Den tar verklig fart och efter ett tag kan hon leva på bloggandet. Det går helt enkelt bra för Ifemelu. Men hemma känner hon sig aldrig.

Samtidigt sitter Obinze fast i Nigeria. Gång efter annan får han avslag på sin visumansökan till USA, och till slut ser han ingen annan utväg än att försöka ta sig till Storbritannien istället. Inte heller där är det enkelt. Eftersom han tagit sig in illegalt får han inte jobb utan ett National Insurence-ID. Han får köpa ett av en brittisk medborgare, och betalningen ska skötas varje månad. När Obinze känner att mannen går för långt när han helt plötsligt vill dubbla betalningen vägrar Obinze att betala. Nästa dag blir han inkallad till sin chef och får veta att någon ringt in och uppgivit att han befinner sig illegalt i Storbritannien. För att ha en chans att få stanna betalar han för ett arrangerat äktenskap men livet i Storbritannien vill sig inte för Obinze. När han kommer tillbaka till Nigeria vänder det. Han tar några chansningar, håller sig framme och plötsligt är han en av de rika, en av männen med pengar och makt.

Jag imponeras som alltid av Adiches språk. Det rinner och flyter helt av sig självt, och aldrig någonsin fastnar jag på något jag inte direkt förstår eller känner. Förutom i blogginläggen. Insprängt i texten finns även en del av Ifems blogginlägg, och de är både politiska och kritiska, skrivna med glöden hos den som är starkt engagerad, och där språket inte flyter lika lätt. Men så är det ju inte Adichies språk heller, det är ju Ifems. Just blogginläggen stör mig lite i början, men sen är det de som ger mig den där utökade förståelsen för berättelsen. Det som fyller i mina kunskapsluckor.

För det här är en bok som handlar om ras. Inte om kulturella skillnader utan om ras och de strukturer som styr i Nigeria, i USA, i Storbritannien. (Strukturerna finns självklart överallt, såklart även hos oss i Sverige, men det som tas upp i handlingen är dessa tre.) Och jag har, föga förvånande, svårt att relatera till de flesta av Ifemelus och Obinzes upplevelser. Jag har ju aldrig varit i den situationen. Det är också det som jag tycker är den största bedriften – att Adichie lyckas skriva en roman om ras och strukturer, där jag, en cis-vit svenska kan få en ögonöppnare, utan att jag känner mig ansatt eller ifrågasatt. Jag förstår ju att det är människor som mig som av blindhet och okunskap upprätthåller många av dessa strukturer, utan att vi för den skull vill någon annan människa illa.

Men hur var det där med håret? Njo, en ”americanah” är en välutbildad afrikansk kvinna som anpassat sig till livet i USA, rakpermanentat sitt hår, som talar med amerikansk brytning och anstränger sig för att passa in. När Ifemeleu blivit nekad jobb efter jobb och slutligen blir kallad på en intervju ger hennes handledare henne rådet att rakpermanenta håret. Behandlingen bränner nästan sönder Ifemelus hårbotten, men jobbet, det får hon.

Utdrag ur boken:

Alexa, med kinder blossande av vinet och ögonen blodsprängda under det scharlakansröda håret, bytte samtalsämne: ”Blunkett måste ta sitt förnuft till fånga och se till att de här landet fortsätter att vara en fristad. Människor som överlevt fasansfulla krig måste absolut få komma hit!” Hon vände sig mot Obinze. ”Håller du inte med mig?”
”Jo”, svarade han och kände främlingskapet strömma genom honom som en rysning.
Alexa och de andra gästerna, kanske även Georgina, hade full förståelse för att fly undan krig, från den sortens fattigdom som krossar en människas själ, men de skulle inte förstå nödtvånget att fly från vallöshetens kvävande letargi. De skulle inte förstå varför människor som han, som aldrig hungrat eller törstat, men stod till hakan i otillfredsställelsens kvicksand, som med modersmjölken fått i sig att alltid rikta blicken mot ett någon annanstans, i den eviga  övertygelsen att det sanna livet fanns just där i detta annanstans, nu var beredda att begå farliga handlingar, illegala handlingar, för att fly, inte från svält eller våldtäkt eller nedbrända byar, utan att de bara hungrade efter valfrihet och visshet.

Utdrag ur bloggposten ”Lovsång för full hals till Michelle Obama plus hår som rasmetafor”

Vita tjejkompisen och jag är Michelle Obama-groupies. Så häromdan sa jag till henne som så – jag undrar om Michelle Obama för med hårförlängningar, hennes hår ser mycket fylligare ut nu och all den där hettan från plattången måste vara skadlig. Och då säger hon – menar du att hennes hår inte ser ut så där naturligt? Så är det jag som inbillar mig heller har vi här den perfekta metaforen för ras i Amerika? Hår. Har ni nånsin lagt märkte till hur den svarta kvinnan i makeoverprogrammen på TV alltid har naturligt hår (grovt, korkskruvslockigt, krulligt eller krusigt) på den fula ”före”-bilden, och på den tjusiga ”efter”-bilden har någon bränt håret rakt med plattång? En del svarta kvinnor, både amerikanska svarta och icke-amerikanska svarta, skulle hellre springa omkring nakna på gatorna än att visa sig offentligt med sitt naturliga hår. För ser i – det är inte professionellt, sofistikerat, eller det ena med det fjärde, det är vad som helst utom helt jävla normalt. (Snälla kommentatorer, säg nu inte till mig att det är samma sak som en vit kvinna som vägrar färga håret.) När en svart kvinna HAR naturligt hår, tror folk att hon ”gjort nåt” med håret.

Andra som bloggat om boken är Dagensbokoch dagarna går…Enligt O, LyranC.R.M. Nilsson, BibliobusterFeministbiblioteket och Bokhora. I Vi läser kan du läsa en intervju med Chimamanda Ngozie Adichie.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här.

* Bokcirkelkassarna består av 8 pocket av en och samma bok, med en liten presentation av författaren och boken samt en bokcirkelhandledning. Tanken är att det ska vara lätt för bokcirklar att få tag i det antal böcker de behöver, och det här är ett gemensamt projekt bland biblioteken i Västernorrland. Väldigt uppskattat!

(Det här inlägget har lästs 29934 gånger.)