Att läsa en bok

Jag har aldrig läst litteraturvetenskap. Jag har försökt ett par tre gånger, men varje gång har jag tappat orken efter några veckor. Man kan nog sammanfatta det hela med att om man vill ta död på något lustfyllt ska man absolut se till att göra ett tvång av det hela. Det funkar inte helt enkelt inte för mig.

Däremot har jag lärt mig massor på annat vis. Jag har alltid tyckt om att läsa (och nej, älskade Kränkenschwester, inte bara för att jag är uppvuxen mitt ute i skogen och inte hade något annat att göra) och då hittar man hela tiden nya utmaningar, nya sätt att läsa på, man tar inspiration av vad andra säger, tycker och läser.

Så har jag ofta gjort.

En man jag lärt känna under de senaste åren har lärt mig att läsa med en penna. Att låna en bok av honom är som att hitta en helt ny värld – det är understrykningar i texten, små utrop, rättningar – och längst bak brukar han skriva upp minnesvärda citat. Det är helt enkelt skitcoolt att läsa en av hans böcker!

Och det gör att just nu när jag så smärtsamt långsamt tar mig genom ”Igelkottens elegans” är det med en penna i ena handen. Det går liksom inte annars.

”Själv bönfaller jag ödet att ge mig chansen att se bortom mig själv och möta någon.”

(Det här inlägget har lästs 3642 gånger.)