Biblioteket som mötesplats

Läste precis på BIS-bloggen att biblioteket i Jönköping tyvärr är tvingade att stänga en tid pga av skadegörelse. Annsofi Lindberg, som skrivit inlägget, konstaterar att det är i alla fall enklare för biblioteket att nå dessa ”stökiga besökare” eftersom de faktiskt kommer till biblioteket. Det är ju onekligen svårare att nå de som inte alls kommer dit.

Precis så tänker jag och kollegan också!

Vi har en ganska liberal syn på vad som är OK att göra i biblioteket, framförallt den där timmen kring lunch. Vi har tre kortlekar som ständigt är i rörelse, det är ingen som kräver absolut tystnad, och det är OK att spela musik – om man visar hänsyn och stänger av så fort någon ber om det. Och det fungerar. Ja, i alla fall för det mesta… 🙂

Det finns mängder med för- och nackdelar med det här. Till nackdelarna hör att det onekligen blir lite stök och stoj emellanåt, och de elever som vill plugga i lugn och ro kan uppleva att de hamnar på undantag. Särskillt om vi i personalen har mycket annat att göra och inte är lätttillgängliga. Dessutom kan saker och ting krossas och gå sönder. Än har det dock inte hänt. 🙂

Till fördelarna hör att det är lätt för eleverna att komma till biblioteket, eftersom där finns något att göra och där finns andra att prata med. Och när eleverna väl har hittat hit är det enkelt att komma tillbaka. Och helt plötsligt är det någon som får syn på en bok eller tidning, börjar bläddra och kanske läser högt för de andra. Det har, till skillnad mot det eventuella krossandet av möblemanget, hänt.

Och mitt absoluta favoritexempel är det där ”flur-gänget” som gick industriettan ifjol. De kom, i stort sett varje dag, till biblioteket för att låna en kortlek och surra bort en långrast. De var högljudda ibland, de hade skorna på bordet ibland, men de kom alltså nästan varje dag. Trots att vi var på dem, vänligt men bestämt, om det var något som de gjorde fel. Och så en dag i höstas händer det. Samma gäng kommer in genom dörren, men struntar i kortleken. Istället traskar de iväg till sitt vanliga bord och sätter sig ner. När jag går förbi en stund senare inser jag att alla tre sitter djupt försjunkna i sina NK-böcker och lågmält diskuterar ett grupparbete.

Och jag kan lova att de aldrig skulle ha kommit på tanken att gå tvärs genom halva skolan till biblioteket för att plugga om de inte hade lockats hit av slappandet.

Jag gillar det här. Kollegan också. En del lärare och övrig personal är med oss. Andra inte. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag har flera gånger hört det där om att biblioteket ska vara samhällets vardagsrum. Och jag vill att skolbiblioteket ska vara skolans vardagsrum. Och i ett vardagsrum gör man vardagssaker, där trivs man. Dessutom vill jag att ”mina” elever efter avslutad skolgång ska känna att ett bibliotek kan man gå till, oavsett om man vill ha en stund i lugn och ro, eller om man vill träffa andra och umgås. Och det här är den väg vi valt att gå.

Rätt eller fel?

(Det här inlägget har lästs 3322 gånger.)