”Blink, blink med stjärnan” av Ingrid Olsson

Från baksidan:

En pojke går fram till kanten.
Bassängvattnet glittrar. Som en stjärnhimmel fast upp och ner.
En himmel man kan dyka ner i, tänker han och lutar sig fram. Om man kan simma. Annars kan man trilla. Bara falla rakt ner i det som gnistrar. Falla och sjunka som en sten.

”Blink, blink med stjärnan” är en liten bok utgiven av Gilla böcker. Den är full med korta berättelser om barn, deras tankar, upplevelser och känslor. Där finns pojken vid bassängen som funderar över döden. Där är flickan som känner sig undanskuffad och bortglömd sen den skrynkliga kom. Rädslan för mörkret, en pappa som inget förstår och den där hopplösa uppgivenheten när man måste köpa egna kläder i smyg och smussla med sig till skolan för att inte mamma ska se att den där hemstickade tröjan inte används utan ligger hopknölad i väskan hela dagen.

Jag har bara läst ungdomsböcker av Ingrid Olsson förut, och fattade först inte att det här är en barnbok. Jag läste säkert tre, fyra berättelser innan jag tog fram pressmeddelandet och konstaterade att det står 9+ på det. Vad jag vill säga med det är egentligen bara att det är en barnbok, och det faktiskt känns trots att den inte är som någon annan barnbok jag läst. Hela boken består av en lång räcka kortberättelser, där inte bara berättelserna är korta, utan varje sida har max 8-10 rader. Det skapar luft i berättelsen, ger mig som läsare ett mellanrum mellan orden som jag får fylla i själv.

Det innebär också att ”Blink, blink med stjärnan” inte är någon lättläst bok, trots det lilla formatet. Berättelserna är inte heller några ljusglimtar i tillvaron, snarare tvärtom. Ett par av dem är riktigt jobbiga att läsa och jag vill flera gånger bara hoppa in i boken, krama om barnet och säga att du är inte ensam.

Därför tror jag att den kan fungera som en riktigt bra utmaning för de barn som är på väg att ta klivet upp ur slukaråldern. Just för att man måste stanna upp och tänka själv, inte bara svälja alla ord och ta allt rakt av. Bara en sån sak som att inget av barnen har ett namn. Klasskompisar, plastpappa och föräldrars vänner omtalas med namn, men inte det berättande barnet. Det hela känns som ett helt nytt sätt att berätta en barnbok på, och jag gillar’t!

(Det här inlägget har lästs 5038 gånger.)