”Blonde” av Joyce Carol Oates

Soundtrack: Diamonds are a girl’s best friend med Marilyn Monroe

Drygt 800 sidor ren och skär njutning är över.

Jag har sparat mig länge för miss Monroe. Första gången jag hörde någon prata om den var länge sedan (det var Ulrica i mitt kök i Stockholmskurvan tillsammans med de andra Soppisarna). Sen har den legat där och gnagt. Skavt lite, lurat, lockat – sagt ”Men så ta mig då” med hest viskande röst. Men inte förrän nu har jag känt mig manad.

Att Bokcirkeln tog upp den ifjol var en anledning, och att jag fullkomligt älskade ”Mörkt vatten” var en annan. Fick så låna den i pocket, hittade den på bokrean och klämde lite på den där och då men tyckte den var för tung, så lånad pocket har jag hållit mig till.

Och som jag har älskat denna kvinna! Ända sedan jag först fick träffa henne som sexåring, de där desperata försöken att vara mamma Gladys till lags för att få känna sig älskad la sig som en snara runt hjärtat och kramade åt. Därefter har känslorna bytts ut, men styrkan i dem har varit i stort sett konstant. Jag har äcklats rent fysiskt över den köttmarknad som styr filmindustrin – ”Du fick rollen bara genom att gå därifrån, baby.” Jag har försökt hänga med i svängarna när det gäller karlarna, och det är inte några vackra bilder som målas upp. Jag har hängt i kjoltyget och fått uppleva droger, galenskap, aborter, rus och misär. Jag har varit helt besatt!

Som den värsta stalker har jag googlat allt tänkbart. Jag har grävt fram artiklar om henne, försökt hittat dramer av Arthur Miller, youtubat Joe DiMaggio och desperat försökt hittat hennes filmer – det finns en (1) på Voddler. Någon som har?!

Och nu är det över.

Fast ändå inte. Oates leker hela tiden med språket, använder det på ett fascinerande sätt för att låta de olika personerna tala till mig, och det ger en nästan förnimbar extra dimension till texten. Ett exempel, där det är Arthur Miller, i boken kallad ”Dramatikern” som tänker på sitt liv med sin första hustru, som han ännu är gift med:

”Han trodde emellertid ändå att deras kärlek inte tagit slut, bara bleknat. Som skyddsomslaget till Dramatikerns första bok, en tunn diktsamling som getts ut då han var tjugofyra år gammal, som fått uppmuntrande god kritik och sålts i 640 exemplar. I hans minne var skyddsomslaget till The Liberation vackert koboltblått med kanariegul text, men i själva verket, som han då och då haft tillfälle att till sin stora överraskning notera, hade framsidan nu blekts av solen så att den var nästan vit, och de en gång gula bokstäverna var så gott som oläsliga.

Det fanns ett skyddsomslag i minnet och ett skyddsomslag någon meter från Dramatikerns skrivbord. Man skulle kunna påstå att båda var lika verkliga, att de bara existerade i olika tider.”

Ja, den här magiska vännen kommer finnas kvar i mitt medvetande länge, länge. Och det vete sjutton om jag inte köper Oates bild av Norma Jean/Marilyn nästan rakt av.

Nu är min topp 5-lista full. Och rent ärligt kan jag säga att det här är topp 3. Sorry, Carl-Johan, din puckelpojke har tappat medaljplatsen till en blond tös.

(Det här inlägget har lästs 4094 gånger.)