Bokalfabet 2.0 – Ö

Så har då Linda gått i mål! Bra kämpat – eftersom det har varit en utmaning som heter duga för mig så antar jag att den varit dubbel så stor för henne som inte bara svarat varje vecka utan även hittat på alla frågorna!

Ö, alltså. Och vi börjar med just det.

För inte alltför många år sedan läste jag Jersilds ”Barnens ö” om Reine som egentligen ska åka på kollo men som lurar morsan och stannar kvar i stan. Bra bok, även om jag inte minns så där jättemycket på detaljnivå nu tio år senare.

Öl är väl egentligen ingen dryck som brukar sammankopplas med idrott, förutom när det handlar om snooker, då. Och det är just det yrke som Ramsey har i ”Dagen efter”. Professionell snookerspelare, inte en yrkesgrupp man springer på varje dag.

En bok vars slut verkligen tog min med överraskning var ”En dag”. Istället för att spoila alltför mycket (om det nu är någon som varken läst boken eller sett filmen än) kan jag bara säga att jag min vana trogen slog upp den sista sidan för att kolla sidnumret. Det är en liten besatthet jag har, att jag inte kan läsa en bok om jag inte VET hur många sidor den är på. Grejen med just ”En dag” är att texten i det sista kapitlet går längst ner på sista sidan, så jag kunde liksom inte låta bli att se de sista två, tre meningarna. Alltså trodde jag att jag visst hur det skulle sluta. Och fick en överraskning som hette duga.

Jag vet inte om det är önsketänkande eller om det faktiskt är möjligt att bli (mer) ödmjuk om jag skulle ge mig själv tid att studera buddism. Det finns flera böcker utgivna i Dalai Lamas namn, och en annan bok som jag ständigt spanar på är Bhagavad-Gita. Och snart ska jag förhoppningsvis få börja på en sjuveckorskurs i yinyoga. Håller alla tummar och tår för att vi blir tillräckligt många deltagare så det blir av.

Veckans karaktär får bli Lillemor Östlin, Hinsehäxan ni vet. Och ska du läsa en annan bok på ungefär samma tema kan jag absolut tipsa om ”Blondie”. Den är vansinnigt jobbig att läsa i början, när Birgitta skriver som sina barnaår, men väl värd att läsa.

Och slutligen vill Linda att vi berättar om en bok som var så bra att att jag nästan grät av saknad när läsningen var över. Det där med böcker och saknad är något jag har så himla svårt för. Om en bok är superduperbra vill jag inte att den ska ta slut, och för att undvika det brukar jag helt enkelt inte läsa ut den. Då vet jag ju att jag har en riktig nojsarläsning kvar att se fram emot. En av de böcker jag gjort så med och som jag fortfarande inte tagit tag i igen är ”Tisdagarna med Morrie”.

(Det här inlägget har lästs 3436 gånger.)