”Boken om Joe” av Jonathan Tropper

Från baksidan:

»Jag hade aldrig tänkt återvända till Bush Falls, det var en sak som var säker. Annars skulle jag inte ha skrivit en roman som svartmålade alla där så grundligt. Men jag hade inte heller tänkt mig att pappa skulle få en stroke.«

Joe Goffman är 34 år och har gjort sig en förmögenhet på sin debutbok, Bush Falls. Det är en utlämnande, självbiografisk roman om hans uppväxt, som inte bara blottar hans innersta hemligheter, utan också avslöjar allt han vet (och inte vet) om alla andra i den lilla staden där han växte upp. Detta har inte oroat Joe, inte ens efter att boken filmatiserats med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, eftersom han inte varit i sin hemstad på 17 år. När hans far får en stroke tvingas Joe att återvända, och vid sidan av baktalade basketcoacer och hämndlystna gamla klasskamrater återser han också sin familj, sin bästa vän och sitt livs kärlek.

Visst har jag hört talas om Jonathan Troppers tidigare böcker, framför allt ”Konsten att tala med en änkling”, men jag har aldrig ansett honom vara en författare för mig. Jag vet inte riktigt varför, men jag har fått för mig att han skriver en amerikansk version av Nick Hornbys böcker. Samma trista pojkhumor, fast lite mera hårt, höhö, liksom. Men OK, när ”Boken om Joe” trillar ner som recensionsex från Gilla böcker tänker jag på ”Kaninhjärta” och att jag ändå ska ge honom en chans.

Och ta mig tusan! Jag gillar’t! Skarpt!

Visst, det är en del grabbhumor och en väääldigt vinklad syn på kvinnor (och deras olika kroppsdelar). Det är småroligt, men inte gapflabbsaktigt, utan lite underfundigt sådär. Joe har ofta en dräpande kommentar som svar till det mesta, och visst fnissar jag högt emellanåt. (Och jodå, när Shnookums kommentar får avsluta familjemiddagen skrattar jag högt och hjärtligt.) Men det är mycket mer än så.

Framför allt är det Joes första möte med sin hemstad på nästan två decennier, och allt som kommer därtill. Han är så klart väldigt illa omtyckt efter sin utlämnande roman, och fler än en ortsbo passar på att säga vad de tycker och tänker om Joe och det han skrev. Men i det här mötet med det gamla kommer också alla minnen upp, både bra och dåliga. Minnen av familjelivet, bästa vännen Wayne, klasskamrater och antagonister. Och så klart Carly, Joes första stora kärlek.

Varvat med de händelser som äger rum under de här veckorna Joe är i Bush Falls får vi små glimtar av hans ungdomsår. Sommarjobbet på pappans firma, otillräckligheten han kände gentemot sin pappa och bror, den nya, men lite udda, vännen Sammy, Sammys mamma Lucy som ständigt återkom i Joes fantasier, stunderna med Wayne och så den där himlastormande förälskelsen i Carly.

Men det är inte lätt att möta sitt förflutna. Där finns ofta troll och skrämmande monster (i det här fallet Dugan och Sean Tallon), och där är det lätt att man påminns om allt det jobbiga, det svåra, det man så innerligt önskar att man själv hade ogjort – eller faktiskt hade gjort. För Joe är de här spökena det som både fick honom att ge sig av och som binder honom till platsen. Det är fint beskrivet och jag fastnar gång på gång i den där känslan av att jag faktiskt är med där i boken, att jag står på lite håll och betraktar Joe och människorna runt omkring honom.

”Boken om Joe” är en fin roman om att våga erkänna för sig själv vem man är. Och vem man en gång var.

”Jäklar”, säger Wayne med mjuk och darrande röst. ”Det känns exakt likadant. Som om jag kunde öppna ögonen och vara arton igen.”

(Det här inlägget har lästs 3272 gånger.)