”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Har precis avslutat ”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Den var ju så oerhört haussad i våras, det skrevs om den både här och där, och ännu lite mer här och här. Det är ju klart att jag tänkte läsa den då, men…

… jag är oftast inte så förtjust i omtalade böcker. Har jag fått för mig. För det vete tusan om det inte är snarare tvärtom, exemplen börjar liksom bli ett par för många.

Och ”Cirkeln”?

Jag skulle verkligen vilja citera Veronica Maggio här! Satan i gatan, så sjukt jevvla bra!! Och dessutom tog jag den på läsplattan!

OK, vi tar det från början.

Vy över ett litet samhälle, vi sveper över gator, torg, radhuslängor, villor och hyreshus. Så småningom zoomas en stor, halvtrist byggnad som skriker ”gymnasieskola!” in. Där inne finns våra huvudpersoner – sju ungdomar, några vuxna och en halvskabbig katt.

Elias, en av ungdomarna som precis börjat ettan på gymnasiet hittas en morgon död på en av skoltoaletterna. Allt tyder på att han efter ett möte med rektorn gått dit, slagit sönder en spegel och använt glaset för att skära upp ett djupt sår i armen och ta livet av sig.

Men vi som läser vet att det inte var så. Efter mötet plockar rektorn upp ett hårstrå som Elias tappat och stoppar det i ett kuvert. När Elias går från mötet övermanas han av en inre röst, en röst så stark att den styr hans steg, armar och händer ända till det fruktansvärda slutet.

Elias tar inte livet av sig. Han blir styrd att göra det. Av vem? Eller vad? Och varför?

Engelsfors är ingen vanlig plats på jorden, och de sju ungdomarna vi får följa är inte heller vanliga, även om allt ser så ut på ytan. Istället är Engelsfors (och särskilt dess gymnasieskola) en ondskans plats, och våra ungdomar utvalda att kämpa mot ondskan, att stoppa världens undergång.

”Cirkeln” är en bok som har precis allt jag som läsare vill ha – spänning, lite historisk anknytning, övernaturliga inslag och magi, samt helt vanliga människor med helt vanliga bekymmer. Flera gånger under läsningen får jag samma krypande känsla som Magnus Nordins ”Djävulens märke” gav mig, gåshud på armarna och en känsla av att någon står strax bakom mig, sneglar över min axeln och ler ett diaboliskt leende…


Bonus:

(Det här inlägget har lästs 3243 gånger.)