”De andra sagornas bok” av Emma Lundqvist

Om boken:

Det finns de som aldrig fick sin saga berättad. I år efter år har dessa sagornas bifigurer bidat sin tid i böckernas marginaler, otåligt väntande. Ytterligare andra har stillatigande tvingats bevittna hur deras saga förvanskats till oigenkännlighet. Förgäves har de väntat på upprättelse. Väntat på att de nedpräntade bokstäverna ska bilda de ord som gått förlorade. Att den historia som berättas ska vara sann.

Nu är tiden inne. Det är dags att berätta dessa glömda sagor, som de verkligen utspelade sig. Dags att ta reda på vem som är ond och vem som är god och om det existerar några lyckliga slut.

Strax före jul hade ju Mörkersdottir förlag en gigantisk julkappsbonanza där man fick önska sig vilken som helst av deras e-böcker. Och inte bara önska sig, man fick verkligen de man önskade, oavsett om det var en, tre eller alla. Grymt!

I alla fall. En av de böcker jag blev nyfiken på var Emma Lundqvists ”De andra sagornas bok”, en bok som berättar alla de där sagorna vi hört som barn, fast ur ett annat perspektiv. Berättaren är en kvinnlig författare, som tagit en minisemester från hus och hem för att äntligen skriva den där boken hon har på gång. Det är bara det att när hon väl sitter där i sin ensamhet i en liten stuga i skogen med stormen tjutande utanför kommer det – ingenting. Inga ord, ingen berättelse. Och det är då det knackar på dörren.

Där utanför står en liten man, en dvärg med vildvuxet skägg och en grovstickad luva långt neddragen i pannan. Utan ett ord kliver han in och slår sig ner vid köksbordet. När han väl tar till orda säger han att han har många berättelser att berätta och uppmanar henne att skriva. Den första berättelsen är hans egen, och den går under namnet ”De kallade mig Blyger”.

Japp, det är Blyger från Snövit och de sju dvärgarna som tagit steget ut från sagan och in i vår värld för att ställa saker och ting till rätta. Det är nämligen inte helt och hållet så som det ofta framställs i sagorna – att de goda är goda, de onda är onda, och, kanske viktigast av allt, ingen lever lycklig i alla sina dagar. Självklart har vår författare ett annat att säga om det hela, det är ju galenskaper att tro på något sådant som att en dvärg kliver ur sagornas värld, eller hur? Men nej, Blyger står på sig och, faktiskt, han har en poäng. Det är svårt att helt och hållet bara avfärda hans argument bara för att de inte stämmer med hur jag uppfattar världen. Så är det ju med mycket annat också. Strängteori, till exempel. Jag förstår det inte, men det finns där och det är en teori som jag bara godtar, trots att jag inte begriper ett dugg av den.

Well, well. Tillbaka till sagorna.

Efter Blygers berättelse får vi träffa sjöjungrun Ariels syster, prinsen i Prinsessan på ärten, Rapunzels styvmor, häxan tanten i pepparkakshuset, en drake och många andra ur de kända folksagorna. Men där finns också grekiska gudar och myter, liksom ett besök hos asagudarna. Och det är väl kanske där min största invändning mot den här boken finns. Hade det varit en bok fylld av de gamla sagorna hade jag köpt allt rakt av. Jag hade dessutom gärna sett en bok med de grekiska sagorna och en bok med asasagorna, men nu när de får samsas inom samma bokpärm blir det lite splittrat.

Missförstå mig inte. Jag älskar ”De andra sagornas bok”. Det är en riktig sagobok för vuxna, en sagobok som leker med och utmanar fantasin. Sagorna är fint tecknade och de korta kapitel mellan dem där vi vänder tillbaka till verkligheten och stugan i skogen fungerar bra som brobyggare. Den sista sagan hade väl i och för sig kunnat få vara längre, den blir lite rumphuggen, men det är inget som stör. Men på det hela taget – bravo! ”De andra sagornas bok” är en underbar bok!

Jag fick den alltså som e-bok, och den finns även att låna som sådan.

(Det här inlägget har lästs 1995 gånger.)