”Decembergatans hungriga andar” av Ulrika Lidbo

Decembergatans hungriga andarPå nätterna ligger Jenny och grubblar. Varför blir hon alltid vald som tredje sist på gympan och varför vill alla killar bara hångla med kompisen Charlie? Varför är hon ett fetto som hatar sitt meningslösa liv?

Men Jenny gör upp en plan. Hon ska bli smal. När hon börjar åttan i augusti ska alla få se. Hon kan inte misslyckas om hon följer sitt superschema. Man kan ju inte bli fet om man äter noll procent fett! Och då kommer alla att se henne och uppskatta henne, till och med den populäraste killen i klassen som sa att han hellre skulle knulla med en gris än med ett fetto som Jenny.

Och planen går bra. Lite för bra. Eftersom hon inte äter mer än ett par tomater och lite morötter varje dag är Jenny konstant hungrig. Och ibland faller hon för frestelsen att äta något, och då blir misslyckandet så mycket större. Men så träffar hon Betty, glamourösa, smala Betty som är allt som Jenny vill vara. Och Betty visar in Jenny i en ny värld, en värld med ”festmåltider” som består av glass, smör, Ballerinakex, västerbottenost och djupfrysta pajer. De dukar upp och vräker i sig. Sen kräks de upp allting.


”Decembergatans hungriga andar” är en gripande och trovärdig berättelse om en tonårstjej som i sitt sökande efter bekräftelse från omvärlden går djupare och djupare in i sin ätstörning. Det är jobbigt att läsa, ofta vill jag bara sträcka in händerna i boken och ruska om henne ordentligt. Men det är även en berättelse om en omvärld som inte ser, som inte riktigt orkar och vill se hur illa det är och som hellre accepterar de lättare lögnerna än att konfronteras med det svåra, och som därför sviker Jenny gång på gång. Men det finns en ljusning.

Jag lovar.

(Det här inlägget har lästs 3303 gånger.)