Den värsta maran

Blev häromdagen påmind om en dröm jag hade för länge sen. En av de allra värsta, en sån där mardröm som fortfarande sprider en isande kyla i hela kroppen när jag tänker på den. För den går inte att glömma, inte den här inte.

Jag måste bara berätta bakgrunden till hur jag kom att tänka på den igen: Var och klippte mig i torsdags hos Theres, vi pratade en hel del ekotänk, klimat och annat spännande eftersom hon har öppnat en ekologisk salong nu. Hurra för det!! Ni skulle bara känna doften från hårfärgen – ingen stickande, svidande ammoniak där inte. Den luktar lavendel!! 🙂 Läs lite om hennes tänk i senaste Tidningen 7!

Jag tipsade henne om Rekolådan, som hade sin första utkörning då på torsdag eftermiddag, och hon tipsade mig om Lyckobacken, en blogg av en familj i Ö-vik som försöker leva så ekologisk och hållbart som möjligt. När jag kikade runt där hittade jag en tävling de har just nu, och för att vara med ska man berätta om en dröm som berört mig starkt. Och det är drömmen med stort M. Mardrömmen.

Jag flyttade ju från Östersund till Ö-vik 2002 och hamnade huxflux 25 mil från familj, släkt och vänner. Den jag redan på förhand visste att jag skulle sakna mest var min lilla lilla syster, eftersom vi på slutet bodde väldigt nära varandra och umgicks en hel del.

En natt hamnade jag genom drömmens försorg vid Borgnäset, mamma och pappas torp mitt ute i skogen. Det var jag och Sussie, en av mina gamla kompisar, som var där, vi gick runt och tittade lite och pratade en del. På sättet vi pratade började jag så sakteliga förstå att det var något allvarlig som hänt A, min lilla syster, men riktigt vad det var som hänt förstod jag inte. Inte förrän Sussie rent ut säger: ”Men förstår du inte? Du kommer aldrig få träffa henne igen!”

Min lilla älskade syster var död.

Jag vaknade av att jag grät, tårarna bara sprutade, jag hulkade som ett barn och fick verkligen kämpa mot impulsen att kasta mig på telefonen, ringa A och bara få höra att hon levde. Och även nu, åtta år senare, när jag sitter här och skriver ner den här drömmen känner jag hur tårarna stiger i ögonen.

Vi måste försöka vara rädda om de nära och kära vi har, ingen vet hur länge vi finns där för varandra.

Jag tror jag ska ringa ett par samtal nu.

Anna, min lilla syster

(Det här inlägget har lästs 3724 gånger.)