Det är ju inte som om jag frågat

Har haft en pysslarförmiddag med trädgårdsstädning och invintring av Stugan. Tar ett brejk för att äta och passar på att mysa lite med en efterlängtad ungdomsbok.

Och vad händer?

Efter fem minuter sitter jag och grinar, kaffet kallnar och jag vill bara ge huvudpersonen en stor, lång kram och säga att ”det kommer bli bra, jag lovar!”

Jag vet inte riktigt om det här är okej, faktiskt. Att helt oförberedd bli inkastad i en skilsmässa. Det är ju inte som om jag frågat, direkt.

(Det här inlägget har lästs 5194 gånger.)