”Du glömde säga hej då” av Sarah Dessen

Från baksidan:

Ännu en ny stad, ännu en ny skola.
Inte för att det gör Mclean så mycket. Hon är van att bryta upp och börja om, att förändra sig själv och spela nya roller. De senaste åren har hon flyttat så många gånger att hon nästan har tappat räkningen och för varje flytt har hon skapat en ny personligheter. Den populära tjejen. Den alternativa tjejen. Den smarta tjejen.
Men i Lakeview blir allt annorlunda. Plötsligt står hon där utan förklädnad och skyddsnät och kan inte vara någon annan än sig själv. Men vem är egentligen den riktiga Mclean? Finns hon?

För mig är Sarah Dessen synonymt med rädsla och ensamhet som sakta och nästan omärkligt tippar över till glädje och vänskap. Jag har ännu inte blivit besviken på en Dessen-bok, och blir det inte nu heller. OK, visst finns det en del stereotyper där, framför allt om man läst en eller ett par av hennes böcker kan man nästan bocka av vissa personligheter på en lista – men faktiskt, det gör ingenting!

För jag gillar dem! Jag gillar Opal, tjejen som driver restaurangen så hängivet. Jag gillar Dave, Mcleans superintelligente granne som hoppat av den utstakade vägen av studier och forskning för att istället få vara en vanlig tonåring. Jag gillar Deb med alla sina konstiga förkortningar och nästan hysteriska kontrollbehov. Jag gillar Mcleans pappa och faktiskt, lite grann, hennes mamma.

Inte heller spelar det någon roll att jag kan räkna ut hur det hela kommer att sluta, för vägen fram till slutet är ren och skär njutning. Det är varmt att läsa ”Du glömde säga hej då”, och jag vet att varje gång jag ser boken eller hör titeln nämnas kommer jag att känna höra spraket från en brasa och känna smaken av varm glögg och lussebullar. För det är det Dessen alltid lyckas med, att skapa en känsla så stark att jag för lång tid kommer förknippa den med rummet.

”Du glömde säga hej då” – som faktiskt är ännu en sån där bok som jag tycker hade kunnat få ha kvar sin originaltitel ”What Happened to Goodbye” – är en fin bok om att våga hitta sig själv och att våga se sina närmaste för den de egentligen är. För även om vi alla förändras hela tiden finns där ofta en kärna som går att hitta igen flera år senare.

Åh, just det ja. Sen bara älskar jag Mcleans mammas lapptäcke. Det är helt enastående!

"Du glömde säga hej då" av Sarah Dessen

(Det här inlägget har lästs 1896 gånger.)