”En fjärils själ” av Muhammad Ali och Hana Yasmeen Ali

Jag kommer från en familj där man tittar mycket på sport, allt från tennis till störtlopp, fotboll och friidrott. Men sen jag träffade P har jag fått lära mig en helt ny sport: boxning. Boxning har varit stort i Ö-vik, svärfar var en gång en riktigt duktig boxare och P kan se hur många matcher som helst.

Nu när jag hamnat på Örnsköldsviks Museum och Konsthall för en tid sitter jag bland annat och räddar gamla diabilder till eftervärlden, och där, mitt i en låda med bilder från Örnsköldsviksortens mejeriförening fanns ett litet diabildsmagasin som var uppmärkt med ”Flojd Pettersson”. Jo, det är den Floyd, som faktiskt var i Ö-vik någon gång på femtiotalet.

Och inte nog med det – Muhammad Ali har också varit här, fick jag veta i samma veva. Muhammad Ali – the greatest. Men vad vet jag om honom? Inte mycket, det insåg jag redan för ett år sen eller så, när jag fick tag i ljudboken ”En fjärils själ”. Som av en slump har det varit min lyssnarbok de senaste veckorna, och efter att jag fick de här bilderna med deras proveniens (förra veckans ord) i mina bomullsvantar har lyssnandet verkligen tagit fart.

Det jag vet är väl egentligen det där klassiska, han hette Cassiys Clay, konverterade till islam och bytte namn till Muhammad Ali (det gjorde han tydligen ett halvår eller så efter att han varit i Ö-vik) och har varit tungviktsmästare. Flera gånger. Och han var en kaxig jäkel.

”En fjärils själ” är hans egen berättelse, berättad tillsammans med dottern. Från barnåren, via boxningsringen i Louisville och vidare förbi OS i Rom, konverteringen och de stora boxningsmatcherna vidare till idag. Mycket fokus läggs på religion, och jag kan tycka det är lite mycket predikan över det hela ibland, att det blir lite tjatigt när det rabblas ord bara för att ge extra tyngd åt något som var solklart redan direkt. Samtidigt är han en klok man och har mycket att säga om världen och människor i allmänhet, och om rasism och intolerans i synnerhet.

Att han vågade stå upp för sina ideal och vägrade militärtjänst i Vietnam trots att det innebar en tre års lång avstängning säger en del. Han återkommer flera gånger till hur mycket han tycker om barn (han har ju nio egna också) och att han vill vara en man som blir ihågkommen för det han tror på.

Han nämner flera gånger sin sjukdom, Parkinson. Det är inget han skyller på boxningen, utan är övertygad om att han fått det oavsett vad han haft för yrke. Som så många andra har han fått uppleva hur människor behandlar honom annorlunda, trots att sjukdomen inte alls förändrat personen Muhammad Ali:

”Jag hör inte illa, och min sjukdom har inte påverkat min förmåga att tänka och resonera. Jag bara rör mig långsammare och talar tystare och mindre ofta. Men jag är fortfarande pretty.”

Och när vi når fram till 1996 känner jag hur jag får gåshud – det här är ju något jag sett och minns. Det var stort, så stort, att idrottsnationen USA valde en boxare, en svart man som konverterat till islam, till att tända elden – det är stort.

Ja, Muhammad Ali må ha en fjärils själ, men det är i så fall en stor fjäril. Kanske till och med the greatest.


”En fjärils själ” i aNobii.

(Det här inlägget har lästs 3811 gånger.)