”En liten chock” av Johanna Lindbäck

Från baksidan:

Gustav hoppades på tre saker när han började gymnasiet:
1. En flickvän, eller en tillfällig tjej att ha sex med, åtminstone en gång.
2. En massa nya kompisar med samma intressen som han, det vill säga inte sport.
3. En ny personlighet.

Nu är det bara ett par månader kvar till studenten och Gustav har nästan gett upp hoppet. Men så får klassen en vikarie i engelska, Eva. Hon har glittrande ögon och röda kinder och vet ingenting om den normala Gustav. När Gustav börjar prata med henne glömmer han nästan bort det själv. Och mitt i alltihop bildar han och Elin en pakt. De ska göra något oväntat – något som gör dem mindre missnöjda med sig själva och sina förutsägbara liv. Något som gör att de slipper dö av tristess och leda. Det drar ihop sig till en liten chock …

Den där måndagsmorgonen när Gustav som vanligt släntrar in i klassrummet ett par, tre, fyra minuter försent är det inte Marta som står där framme vid tavlan. Ånej. Istället är det Eva – vikarie, lärare under utbildning, ogillar att elever kommer försent, älskar det amerikanska samhället och allt som har med det att göra och kastar direkt ut en skrivuppgift som bygger på en text av Coupland.

Dessutom har hon glitter i ögonen, en lång hals och en smal blek nacke som man lätt skulle kunna lägga handen om…

”En liten chock” (En liten chock? En liten chock? En liten chock? jag vet inte vilket) är Johanna Lindbäcks debut, och den enda av hennes böcker som jag inte läst. Jag var aldrig riktigt sugen på den då, och sen när jag väl fick upp ögonen för henne var den alltid utlånad. Tur då att den också finns som e-bok!

Och herregud! Alltså, det är något med JoLs böcker som jag bara älskar! Hon lyckas alltid sätta fingret precis på, lyckas fånga karaktärerna och göra dem så levande att det känns som att jag saknar dem när jag lagt ifrån mig boken. Stämningen är så exakt, det känns verkligen som att jag är där, mitt bland dem i klassrummet, på festen, hemma i sängen, i biblioteket (när det för en gångs skull är tyst eftersom det inte är några störiga ettor där utan bara treor som tyst och koncentrerat pluggar) och vid middagsbordet.

Det är feel-good när det är som bäst. Inte ett barn som far hårresande illa så långt ögat når, heller inte problematiserande för problematiserandets skull, utan det är rätt upp och ner precis som det är. Ibland är det svårt, ibland suger livet och ibland är det helt perfekt, eller bäst, som Gustav kanske skulle sagt. Jag vet inte hur många gånger under läsningens gång som jag stannar upp och tänker ”den här vill jag att svenskan köper in i klassuppsättning!” just för att det är så jäkla skön läsning.

Men OK, jag är inte den som är den, utan vi säger så här – svenskan köper in den till hösten, låter flera klasser läsa och så ser jag till att JoL kommer till Ö-vik under våren när jag börjat jobba igen. Deal?

Det är egentligen bara en sak jag inte är stormförtjust över när det gäller den här boken. Och det är omslaget. Det är svårt att få en sjuttonårig kille att spontant plocka en bok som ser ut så här, då spelar det ingen roll vad bibliotekarien säger…

(Det här inlägget har lästs 3162 gånger.)