”En sån där vidrig bok där mamman dör” av Sonya Sones

Det finns saker jag inte gillar, och böcker jag inte läser. Jag har, precis som så många andra, under en tid i livet fastnat på eländes-hyllan, den där hyllan med alla biografier skrivna av barn som varit utsatta för fruktansvärda saker, människor som förlorat sina nära och kära och elände i största allmänhet.

Av den anledningen har jag heller aldrig läst ”I taket lyser stjärnorna”. För att den är en sån där vidrig bok där mamman dör. Så vad hände nu?

För ett par år sedan kom två ungdomsböcker, lite av ett par syskonböcker:

Sonya Sones skrev här något så ovanligt som en ungdomsbok i poesiform. Eftersom jag verkligen gillar poesi och eftersom utsidorna är så där underbart genomtänkta kastade jag mig över den ena och har sedan sparat den andra.

Nu har en ny Sones kommit på svenska, och även den här gången tar hon poesigreppet.

Från baksidan:

”Det här är den vidriga berättelsen om när min mamma dör och jag tvingas flytta femhundra mil bort från min underbara pojkvän Ray för att bo i Los Angeles med min papp, som jag aldrig har träffat eftersom han är ett sånt as som skilde sig från min mamma innan jag ens var född.

Alla älskar min pappa.

Alla utom jag.

Jag heter Ruby,
Den här boken handlar om mig.”

När vi lär känna Ruby sitter hon redan på ett plan på väg till Los Angeles och pappan som hon aldrig har träffat. Han är inte vilken pappa som helst, utan en världsberömd skådespelare, och dessutom skitstöveln som alltså lämnade Rubys mamma innan Ruby ens var född. Nu är mamman död, och Ruby tvingas lämna allt som är kärt och tryggt, till ett helt nytt liv som inte alls är hennes.

Liksom de tidigare böcker är ”En sån där vidrig bok där mamman dör” också skriven nästan som i fragment. Det är små, korta meningar med massor av innehåll och jag slås gång på gång av hur smart det är. Genom att inte gödsla med orden tvingas jag som läsare att tänka själv, att fylla i luckorna och utmana min egen fantasi. Det ultimata sättet att utmana en ovan läsare – jag ger dig en bok med enkel handling, ett enkelt och rakt språk, men du måste använda din egen fantasi för att bygga boken. (För det är viktigt med lästräning, oavsett ålder – ingen blir ju någonsin ”färdig”.)

Exempelvis är det enda jag egentligen vet om Ruby nu så här i efterhand är att hon hade en illröd kalufs när hon var nyfödd (och därför såg ut som en brinnande jordnöt) och att hon har en jättefinne mitt i ansiktet den första skoldagen i Los Angeles.

Ändå behöver vi aldrig tveka på känslorna, Rubys sorg, uppgivenhet och ilska får komma fram ändå, liksom humor och galghumor:

Typiskt

Piloten meddelade precis
att det är en enastående utsikt
över Grand Canyon,
för passagerarna som sitter
till vänster i planet.

Gissa vilken sida
jag sitter på?

Jag tokgillar. Superdupermycket!


”En sån där vidrig bok där mamman dör” i aNobii.

(Det här inlägget har lästs 3624 gånger.)