En smakebit på søndag – ”It’s so easy”

Hos Lotten hittade jag “En smakebit på søndag”, en utmaning där man varje söndag delar med sig av några rader ur boken man läster just nu – en smakbit, helt enkelt. Bakom idén står Flukten fra virkeligheten, som för övrigt kan vara en av få bloggar som kan konkurrera med Swedish Zombie om snyggaste bokbloggarheadern. Veckans inlägg hittar du här.

Själv tröskar jag fortfarande på med Duff McKagans ”It’s so easy (och andra lögner)”, vilket inte alls har att göra med att det är tråkigt eller dåligt, utan snarare beror det på luftlök, chiliplantor, gräsröjning, sommarplant, jordgubbsland och kryddväxter.

”Jag minns när ”My Michelle” kom till. Slash hade ett skitbra riff, ett typsikt Slash-riff. Det var ett smygande spindelvävsliknande riff, men i början spelade han det väldigt fort. (Det ursprungliga riffet förekommer i långsammare tempo i introt till den inspelade versionen – det där kusliga skräckfilmspartiet i början.) När vi alla jobbade på den tillsammans – samarbete var den magiska ingrediensen i nästan alla låtar – föll den slutliga versionens inledning på plats, med sitt bomb, bad a dam, bad a dam.

En av våra signaturlåtar från den tiden hade en ännu längre mognadsprocess – en del av den hade sitt ursprung i den allra första låt jag skrev. I Los Angeles sju år senare kom grundriffet tillbaka till mig medan vi arbetade på en annan låt om de slitsamma liv vi levde. Precis som på ”My Michelle” fick ett av Slash otroliga, ringande stackato-riff utgöra intro, medan huvudsektionen av låten utgick från riffet från min Vains-låt ”The Fake”, nu framfört på bas. Axl hade några fragmentariska textrader som han jobbat med sedan Seattle-resan och runt dessa skapade vi en utdragen brygga – en drömlik sektion med orden ”where you’re high” övergick i en mardrömslik svallvåg av ljud över vilken Axl ylade: ”Do you know where you are?”

Den färdiga låten fick heta ”Welcome to the Jungle”.

It's so easy av Duff McKagan

(Det här inlägget har lästs 3325 gånger.)