”En spricka i kristallen” av Cecilia von Krusenstjerna

Soundtrack: I’m not dead med Pink

I Suss familj är framgång, makt och pengar självklara. Hennes far är en framgångsrik företagsledare som byggt vidare på Suss morfars redan starka företag. Men det är hennes mor som styr och kontrollerar familjen med en järnhand som skulle få Margaret Thatcher att rodna av avund. De enda gånger modern lever upp är när fadern är på väg hem från någon av sina affärsresor. Då blommar hon, och allt ska vara perfekt när Han kommer.

Inom familjen finns inget utrymme för misstag eller svaga individer – här står vi starka tillsammans! I den utifrån sett lyckade familjen är den självklara självbilden att de är Den Bästa Familjen där sammanhållningen och dyrkan av far och morfar är något som ingen får göra avkall på. Här växer Suss upp med en känsla av att aldrig riktigt duga, att aldrig vara tillräckligt smart, snygg, smal, sval…

Som vuxen har hon fortfarande svårt att frigöra sig, att se pappa som något annat än den Fantastiske Fadern och när det väl gäller tar hon alltid familjens parti, även om det är hennes egna relationer som blir lidande. När hon gifter sig och får barn blir konflikterna än tydligare, och till slut kommer även Suss till en vägs ände där det är omöjligt att inte göra ett aktivt val och ta konsekvenserna av det.

”En spricka i kristallen” är en skönlitterär text, även om det självklart är svårt att bortse från likheterna med Cecilia (som gift von Krusenstjerna) Gyllenhammars eget liv och uppväxt. Jag har läst i en intervju att hon på en fråga om varför hon valt att skriva om människor i samma samhällsklass som hon själv kommer från svarat att hon inte alls menat att beskriva sin familj, men att hon skrivit om det enda hon känner till. (Länk till intervjun finns längre ner.)

Oavsett så är det svårt att inte tänka sig Cecilia i rollen som Suss, hur hon i hela sitt liv längtar efter kärleken från sin mor, men gång på gång möts av förakt och kyla. Jag brukar alltid hävda att en får inte vara dum mot sina egna barn, det kommer så många andra att vara livet igenom ändå. För om en aldrig får känna att en duger för de som står en närmast, hur ska en då kunna duga för andra?

Jag har haft ”En spricka i kristallen” som badbok. Alltså en bok som jag bara läst i badkaret, vilket gör att jag läser kanske en gång i veckan och då i en dryg timme åt gången. Förutsättningarna gör att jag ställer specifika krav på vilka böcker jag väljer – de ska vara i pocketformat (lätta att hålla och inte hela världen om den råkar slinta ner i vattnet) och de ska vara enkla att komma in i, och samtidigt inte så avancerade att en måste komma ihåg precis vad som hände när en läste förra gången.

”En spricka i kristallen” har verkligen haft alla rätt! När jag börjat läsa har jag direkt hamnat i en och samma känsla boken igenom. Jag blir beklämd, förbannad och lite tårögd över Suss situation, hur hon hanterar det hela (eller inte) och hur människorna i hennes absoluta närhet inte klarar av att se henne för den individ hon är och låta henne få en möjlighet att växa på sitt eget sätt. Det gör också så himla ont att läsa hur Suss själv skriker åt sina barn, försöker forma dem på samma sätt som hon själv blivit formad, trots att hon vet att det inte är den väg hon vill gå.

Dessutom är boken inte oherrans lång (fem badkarssittningar allt som allt), så i badbokskategorin är det här en klockren femma! Som skönlitteratur i allmänhet får den nöja sig med en fyra, men det är inte heller illa.

Nu är mitt stora aber bara vilken bok jag ska välja härnäst. Det står och väger lite mellan Danielle Steele och Bibliotekskatten Dewey. Hm.

Utdrag ur boken:

På lyxvaruhusets modeavdelning får jag sitta i orangegula sammetssoffor medan mamma provar kläder.
Att en sådan liten är så snäll, säger tanterna.
Det går att sätta ner mig utan att jag rör mig. Stora högar hängs över de små omklädningsrummens svängdörrar, det är kvavt i det varma varuhuset och håret blir elektriskt bland heltäckningsmattor och lysrör. Jag ser på tanterna, deras ögon som inte skrattar.
– Synd bara på fräknarna, säger mamma och slänger en blick mot mig. Hon står i en flerfärgad stormönstrad klänning, håret bångstyrigt, hon får hela tiden rätta till det.
– Nå, tycker du mamma är fin?
– Fin, säger jag

Andra som bloggat om boken är Pockethexorna, Med näsan i en bok och Bokmaffian.

Här kan du läsa intervjun med Cecilia Gyllenhammar som jag hänvisar till.

Du kan köpa den här, här, här eller här.

Sen finns också som film, här på IMDb.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här, här eller som film här.

Trailer:

(Det här inlägget har lästs 3537 gånger.)