Ett minne

Jag var nog sjutton år, kanske arton. I alla fall inte nitton, och definitivt inte sexton. Som jag minns det var jag ständigt klädd i svart, och just den dagen hade jag även min pappas svarta gamla skinnjacka, och håret var garanterat någon nyans mörkare än original.

Jag minns hur jag kastade mig ner i en stol av den där mjuka, stoppade och liksom plyschklädda varianten, satte mig tillrätta och langade upp jackan i knät. Ja, just det ja. Jag hade svarta stövlar med ganska högt skaft, med låg klack och spännen längst upp på skaftet. I stolarna runt omkring mig satte sig andra ungdomar, på de närmaste var de andra ur min klass, och så småningom var hela lokalen fylld med en surrande, fnittrande, pladdrande månghundrahövdad skara gymnasieungdomar.

Så dämpades ljuset, en eller två scenarbetare rullade ut två ställ med masker som hade den där typiska ”grekiskt drama”-stilen.

Och sedan kom han ut på scenen. Klädd i en mörk kostym.

Bara han.

När jag efter ett tag (En timme? Två?) tillsammans med de andra snubblande tog mig ut från Storsjöteatern och kisade mot dagsljuset visste jag att något hade hänt. Att något var förändrat inom mig som aldrig skulle gå att ta tillbaka. Lite som att förlora oskulden – när det är gjort går det liksom inte att backa bandet.

Jag hade fått uppleva en känsla som jag inte visste fanns.

Att få sugas in i ett drama, att vara där, stå bredvid, att nästan kunna ta på personerna, att med skräckblandad förtjusning se det oundvikliga slutet närma sig och slutligen utpumpad och förvirrad återvända till nuet.

Och allt detta gav en enda man mig.

En enda man, hans röst, hans rörelser och de teatermasker han hade till sin hjälp.

Tack Allan, din gestaltning av Sofokles ”Kung Oidipus” gav mig en ny dimension av teaterkonsten.

Jag bär minnet med mig.

(Det här inlägget har lästs 3276 gånger.)