”Förvriden” av Frida Arwen Rosesund

I våras upptäckte jag ett litet nytt svenskt förlag, Mörkersdottir, som har fokus på böcker inom skräck och övernaturligt. En av deras böcker hade jag turen att få prova i ett facebookprat redan i augusti, och även om jag inte var så begeistrad då hoppade jag ändå på när ett nytt erbjudande kom nu i oktober, inte minst för att boken i fråga, ”Förvriden”, har stått på min läslista länge.

Från baksidan:

Unga män och barn försvinner i de norrländska skogarna, en man hålls instängd av sin fru i källaren, ett äktenskap är på upphällningen och en flicka kommer tillbaka, en flicka som har blivit vuxen i sinnet och bär på hämnd i sitt bröst.

Redan i första kapitlet står det klart att det finns något i skogen utanför det lilla samhället där Moa bor med sina föräldrar. Hon hör röster från de andra, de som finns i Längtanslandet, och trots att hennes barnvakt Jennifer försöker skrämma henne och säger att man inte ska ha med dem att göra försvinner plötsligt Moa utan ett spår.

Samtidigt försvinner Donnie, Moas mamma Mirandas bästa vänninas sjuttonårige son. (Hängde ni med?) Ytterligare två unga pojkar, bara på gränsen till vuxenvärlden försvinner och vi får snart veta att det är inte första gången det hänt i de här bygderna.

Var har de tagit vägen? Hur kan barn och unga pojkar bara försvinna, nästan gå upp i rök utan att lämna så mycket som ett spår? Vilka är ”de” som Moa talat om? Vilka är kvinnorna som Donnie målat av? Och vad var det egentligen som hände hans bästa vän Adam den där dagen för fem år sedan?

”Förvriden” är en mysrysare, och en riktigt bra sådan. Det är inget splatter och våldsamheter, istället finns det otäcka i periferin, i skogen, bakom träden, som en känsla man omöjligt kan skaka av sig. Gåtan fördjupas lite i taget, och till slut vet jag inte riktigt vad som faktiskt är möjligt och vad som är ren fiktion, och det är precis då det blir som otäckast, när jag inte vet om jag också skulle kunna möta en sådan varelse i skogen eller om de där jättestenarna egentligen är porten till något annat. Att helt och hållet förneka den möjligheten är helt enkelt inte möjligt. Det kanske är en följd av att jag har vuxit upp med John Bauers sagovärld, men bara det att jag ser hans bilder för mig när jag läser säger en del om bokens styrka.

För det är bra! Det är en otäck känsla som kommer krypande allt eftersom, och även om jag ganska snart faktiskt förstår hur det hela hänger ihop och till viss del vilken upplösning berättelsen kommer att få har jag suttit som klistrad vid boken och verkligen njutit av varenda sida. Miljön är vackert beskriven och bidrar till att bygga upp den där känslan av fullständig självklarhet när de där ”andra” hela tiden smyger runt omkring oss, visar sig för vissa, lockar och lurar andra eller bara låter ett kvillrande skratt avslöja att de finns där.

Däremot hade jag lite svårt att komma in i bokens upplägg. Att alla viktiga personer får ett eget kapitel gjorde mig väldigt förvirrad ett tag, men när jag väl kommit tillrätta med vilka alla karaktärerna är och vilka relationer de har till varandra var det inga som helst bekymmer. Ett persongalleri hade nog inte varit helt fel, men jag kanske bara är trög.

Dessutom kan jag tycka att Sörens situation är lite overkill.

[SPOILERVARNING!!!!!! Markera texten för att läsa, men jag avslöjar saker som är trista att veta om man tänkt läsa boken sen!] Jag förstår den till en viss del, eftersom det var en överenskommelse Margareta gjorde med ”de andra”, men jag tror att det hade gått att lösa ändå. Jag menar, bara att sonen faktiskt försvann är väl ett trauma stort som något, nu blev det nästan lite för mycket för att det skulle kännas riktigt trovärdigt. (Det är alltså själva inlåsningen jag tycker är over the edge, inte storyn med älvor och onda varelser eller ens gudinnans kapitel…)

Men det är egentligen bara småpotatis, för på det hela taget är Frida Arwen Rosesunds ”Förvriden” en riktigt, riktigt bra skräckis. Jag har absolut blivit sugen på att läsa något annat liknande och går och klurar lite på en King-utmaning samtidigt som jag spanar lite på ”Eld”.

Ja, och så är det ju det där med tandborstningen. De senaste dagarna har jag inte tittat i spegeln när jag borstar tänderna. Man vet ju aldrig vad som kan dyka upp där…

(Det här inlägget har lästs 2145 gånger.)