”Fria män” av Halldor Laxness

Hoppsan! Höll på att glömma bort mitt bidrag till Dantes Nordiska utmaning!

Nåväl, jag hoppade efter en del funderande och tipsförfrågningar på den isländske nobelpristagaren i litteratur, Halldor Laxness. Hade aldrig hör talas om och gillade skarpt att ”Fria män” nu kommit i en nyöversättning som dessutom gick att klicka hem till plattan.

”Fria män” heter egentligen typ ”Självständigt folk” eller ”Independent people” på engelska, det är svårt det där med titlar, att få dem riktigt rättvisande i översättningar. Nåja. Vi får i alla fall följa Bjartur som efter tolv års drängarbete i början av 1900-talet kan köpa loss ett litet hemman, Vinterhus kallat, där det enligt gamla sägner spökar och där ingen har lyckats bo och få något lyckligt ut av det de senaste 150 åren. Bjartur vägrar tro på sånt trams och döper snabbt om stället till Sommarhus, tar med sig sin alldeles nygifta fru, en sliten häst och en tik till dalen.

Och sedan börjar slitet. Det är ständigt ont om pengar, de lever på sekunda fisk och slåss mot det lynniga isländska vädret. Snart visar det sig att frugan inte bara är lite väl gravid för att vara alldeles nygift, hon har tydligen också klena nerver, gråter lätt och vill ha sällskap när Bjartur är ute och jobbar. Under den första vintern lämnar Bjartur henne för att leta rätt på några försvunna lamm, och när han kommer hem igen sitter hon bokstavligt talat genomfrusen och nerblodad, medan tiken håller liv i ett litet flickebarn.

Efter några år gifter Bjartur om sig (det är ju praktiskt att vara gift – billigare än att löna en hushållerska för att få hjälp med mat och barnskötsel), får ytterligare en drös ungar varav tre överlever de första kinkiga småbarnsåren. Hela tiden är det hårt liv, ständigt ont om mat, iskalla vintrar med massor av snö, somrar som knappt är mer än en blinkning och sedan en ny vinter. Bjartur gör hela tiden på sitt vis, vägrar att lyssna på någon annan, och hävdar att han som en fri man inte behöver andra, han klarar sig själv.

Det är hårt, det är kallt, barnen far illa, nästa hustru dör så småningom av sorg och vanmakt när Bjartur tar bort deras enda ko eftersom hon äter upp höet för fåren, den äldste pojken går ut i en snöstorm för att aldrig återvända, dottern blir med barn och förskjuts, det är elände, elände och kallt, kallt, kallt. Både ute och inne, kylan biter sig fast, går in i märg och ben och sinnet.

Det finns liksom ingen ljusning i det hela. En liten solglimt letar sig in när Nonni, den yngste pojken får resa till Amerika och några år senare skickar två biljetter till sin far och bror. Men ingen av dem åker. ”Man vet aldrig hur det är i främmande land, och här rår de i alla fall själva”, som Bjartur envist hävdar.

Titeln är förstås ironisk. Ingen fattig man är fri eller självständig på Island – han är alltid utlämnad åt andras prat, godvilja och löften om lån och pengar. Och han är framför allt utlämnad åt väder och vind, fårens chans till överlevnad och vad ekonomiska intressen väljer att betala för ull och fårkött..

Jag måste säga att jag har lärt mig mycket om Island under den här läsningen. Under resans gång förstod jag att ”Fria män” inte är en bok, utan egentligen tre, men det var så givande och så tankeväckande att jag utan problem läste vidare till sista punkten. Jag har frågat svägerskan A lite om hur det var när hon var där för femton år sedan, och jag drar hela tiden paralleller till vad jag vet om Sverige och svenska förhållanden på landsbygden i början av 1900-talet.

Sammantaget får jag säga att det var intressant läsning som verkligen hade en egen touch.

Att dessa kärva, frostnupna män stickade sina egna ylleunderkläder och komponerade dikter när de i sin ensamhet vallade får för att sedan läsa upp dem för varandra på nästa gille, är det jag förutom kylan och slitet kommer bära med mig.

 

Fria män av Halldor Laxness

(Det här inlägget har lästs 2744 gånger.)