”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

Äntligen är boken utläst.*

Hela hösten har jag av och till slagits, samsats och jämkat mig med Gösta Berling. För han är ingen enkel figur, den mannen. Ser en vacker kvinna åt honom faller han huvudstupa och förklarar henne sin kärlek, bara för att i nästa stund ge sig hän åt en annan. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om honom, han är så ungdomligt naiv och oskyldig, trots alla sina fel och brister.

Vacker ska han visst vara, alkoholist är han absolut, manipulativ och troligtvis lider han av någon typ av störning vad gäller impulskonstroll. Tack vare sitt språk och sin fantasi beskrivs han ofta som ”poeten Gösta Berling”, och alla tycker om honom, kvinnor, män och barn.

Ett av hans spratt på julnatten går överstyr och slutar med att kavaljererna på Ekeby kör bort sin matmor och beskyddare och sätter sig själva till herrar över godset. Där börjar ett år av festande, dansande och andra nöjen. Att sköta ett hem, gods och gård är kavaljererna inte intresserade av, nej, nej, de vill skratta, dansa och dricka.

Mycket hinner hända under kavaljerernas år på Ekeby, och varje kapitel är en egen liten berättelse. Det kan handla om en av Göstas kärlekshistorier, eller om jakten på björnen i Gurlita Klätt, vi kan få följa någon av de andra kavaljerernas väg fram till Ekeby, eller en mans sista tragiska resa hem på dödsbår. Det är högt och lågt, människoöden blandas med skogsfruns nycker, och ibland är det berättat ur en saks perspektiv, som i kapitlet om de gamla åkdonen.

Allt det här är skrivet på en fantastisk prosa, Selma kan verkligen berätta en saga! Men mest av allt tycker jag om när hon beskriver Värmlands natur:

”Sjön har sin början ganska långt uppe i norr, och där är ett härligt land för en sjö. Skogen och bergen upphöra aldrig att samla vatten åt den, strömmar och bäckar störta ner i den året om. Den har fin, vit sand att sträcka ut sig på, uddar och holmar att avspegla och beskåda, näck och sjörå ha fritt spelrum där, och den växer sig hastigt stor och skön. Där uppe i norr är den glad och vänlig. Man ska bara se den en sommarmorgon, när den ligger yrvaken under dimslöjan, för att märka hur munter den är. Den gäckas först en stund, kryper sakta, sakta fram ur det lätta omhöljet, så trolskt vacker, att man knappt kan känna igen den, men så kastar den med ett ryck av sig hela täcket och ligger där blott och bar och rosig och glittrar i morgonljuset.”

Jag tycker att det är smått otroligt att Selma har lyckats sätta ihop en roman bestående av korta berättelser om olika människor, och ändå få det till en sammanhängande helhet. Ännu mer fascinerande är att den fortfarande, 120 år efter att den första gången kom ut, fortfarande är så läsvärd och så givande. ”Gösta Berlings saga” är nog bland det bästa svensk litteratur har åstadkommit. Jag måste väl erkänna att det faktum att jag dessutom hade möjligheten att bokcirkla den i min egen takt tillsammans med P1 har nog gjort sitt till, annars vet jag inte om jag hade upptäckt och uppskattat alla små detaljer gör den stora helheten.

En stor bok, som till och med jag kan tänka mig att läsa om. Många gånger.


* Naturligtvis en travesti på bokens ack så kända första mening: ”Äntligen stod prästen i predikstolen.”


”Gösta Berlings saga” i aNobii.

(Det här inlägget har lästs 2931 gånger.)