Har vi råd med en dator till varje elev?

Den frågan ställer sig en skribent på Ordet fritt i Örnsköldsviks Allehanda igår (24 september) apropå en artikelserie om svikna vallöften, ändrade prioriteringar och elevers frustration. Hela insändaren finns att läsa här. Hur det ligger till med den kommunala ekonomin här i Ö-vik kan jag inte uttala mig om, därom vet jag för lite. Däremot var jag tvungen att svara skribenten i ett av hans påståenden om att alla idag har en dator.

Här är mitt svar:

Huruvida vi skattebetalare har råd med en dator till varje elev är en riktigt bra fråga. Vad vill vi lägga pengarna på och vilken verksamhet är vårt huvuduppdrag? Det låter jag vara osagt, däremot måste jag svara på ett av dina påståenden:

”Idag äger mer eller mindre samtliga elever i grundskola och gymnasiet egna bärbara datorer. Privata datorer inköpta för egna sparade pengar eller av föräldrar. I alla hem finns datorer av skiftande kvalite.

Datorer är ett suveränt arbetsverktyg, vilket de flesta har insett. Så, visa mig den elev eller hem som saknar egna datorer.”

Hur gärna vi än vill tro att alla har en dator, skrivare och en uppkoppling hemma måste jag tyvärr säga att det inte är så. Jag som i fyra år jobbat som skolbibliotekarie på Parkskolan har varje dag sett barn och unga komma till biblioteket efter skoltid för att sitta vid en dator, jobba med en uppgift eller skriva ut.

Varje dag har jag efter skoltid pratat med minst en elev, från mellanstadieåldern och uppåt, som berättat att hen inte har tillgång till dator hemma, utan för att kunna lämna in ett skolarbete måste sitta en eller ett par timmar i biblioteket.

Att inte ha tillgång till en dator hemma bidrar till mer än att själva arbetet inte blir gjort. Redan från låg ålder skapas ett kunskapsglapp mellan de som har tillgång till en dator och de som inte har det. Att kunna sitta hemma i lugn och ro och lära sig använda en dator, söka information och i bästa fall kan diskutera användningen med vuxna i sin omgivning, eller att vara hänvisad till vissa timmar i datasalen på skolan, där man tillsammans med tjugo andra barn eller unga får slåss om lärarens uppmärksamhet – det är klart det blir en skillnad. En klasskillnad.

Att man inte har det andra tar för givet är så klart ingenting man gärna berättar på skolan, absolut inte för klasskompisarna, men kanske inte heller för läraren. Därför blir det lätt ett problem som inte syns, och i förlängningen ett problem som vi vuxna tror inte finns.

För mig är det självklart att barn och unga är det viktigaste vi har, och jag vill att alla ska få samma chans. Jag vet inte om vi har råd med det, men jag ser gärna att mina skattepengar läggs på att ta udden av de orättvisor som ändå finns, och att vi gör vad vi kan för att ge alla samma chans istället för att bidra till ytterligare klasskillnader.

(Det här inlägget har lästs 4461 gånger.)