Helgfrågan v 41: Hur gör man för att ta sig ur en lässvacka?

Det är Mias bokhörna som varje vecka ställer en helgfråga, och den här veckan är det alltså ”Jag har sett att några har skrivit att de kommit i en lässvacka, det har inte hänt mig än ? (mitt problem är att dygnet skulle ha mer timmar) Har du några tips på hur man gör för att ta sig ur svackan?”

Just nu kan jag inte riktigt föreställa mig hur det är att ha en lässvacka. Jag har alltid ett gäng böcker på gång – sängbok, badbok, trädgårdsbok, bussbok, bilbok, fixaochdonabok, soffbok, osv – det ligger alltid en bok på gång lite var stans i huset.

Men jag vet ju hur det kan också kan vara.

boring? by Alexander Ess (CC BY-NC-SA 2.0)

När ingenting duger. När tiden aldrig finns. När jag börjar på bok efter bok som aldrig blir avslutad utan bara rinner ut i sanden. När Lässvackan med det stora L:et har infunnit sig. Jag vet ju att det kommer gå över, men varje gång känns det lika oöverstigligt. Som om jag aldrig mer kommer hitta en bok som får mig tycka att läsning är roligt igen.

Hur gör jag för att komma ur den då?

Jag har ju turen att jobba med böcker och därför ha en input på nya läsobjekt som är utöver det vanliga, och också att ungdomslitteraturen är mitt fokus. Just ungdomslitteratur brukar vara enklare att ta sig an och genom när jag är i en svacka. Jag antar att det har att göra med att de ofta är i lite kortare format än standardromanen och att de ofta är lite enklare, alltså inte så himla svåra. Tydligare personporträtt, rakare handling, enklare språk, vilket gör att jag brukar kunna jobba mig genom en bok eftersom jag inte fastnar i språket eller så.

Ungdomslitteratur är alltså ett av mina tips.

Men det som oftast hjälper mig vidare är Soppsällskapet. Det är en bokklubb som bildades 2003, och jag kom med 2004. Under åren har det kommit och gått en del medlemmar, men vi sju som ingår nu har varit med sedan 2007/08 kanske? Förutom under sommaren brukar vi träffas en gång i månaden och ja, vi äter soppa varje gång. Vi har lärt känna varandra, det har varit bröllop och vardag, graviditeter och barn, sjukdom och död och allt har vi behandlat när vi träffats, och gör så fortfarande. Igår kväll var en sådan kväll när jag fick sitta tillsammans med dem, några av mina käraste vänner, äta en fantastisk ostronsoppa, prata böcker, jobb, läsande, svågrar, litteratur, julångest och allt annat som hör livet till.

Det är så totalt okomplicerat att träffa de här kvinnorna, och efter att ha läst och diskuterat böcker i snart 15 år så har vi lite koll på vad som kan funka och inte. Här brukar jag alltid kunna få tips när jag hamnat i en svacka, senast var ifjol vår när ett par av oss hade lyssnat på Marianne Cedervalls böcker om Mirjam och Hervor. Tack vare det är jag äntligen igång med mitt ljudbokslyssnande igen, efter ett flera år långt uppehåll.

Så goda vänner som känner dig och din lässmak är mitt andra tips för att komma ur en svacka.

Och så bonusfrågan ”Höst, Vinter, Vår eller Sommar?”. Svårt. Jag har alltid gillat hösten, den klara, höga luften i oktober, alla färger som naturen bjuder på och de fina indiansommardagarna i september (som inte infunnit sig i år). Men sen jag blev sjukskriven för utmattningsdepression hösten 2011 har det där svängt. Istället har jag börjat se hösten som en startsträcka för den där mörka, tunga, kolsvarta, gråkalla, mörka vintern som de senaste åren har varit en pina att ta sig genom. Den är ju så …. MÖRK

Istället tror jag att våren håller på att vara min nya favorit. Ljuset som återvänder, drömmarna och förhoppningarna som alltid vaknar, sömnbehovet som blir lite mindre och ökade möjligheter att problemfritt ta sig långt ut i skog och mark igen, efter att ha varit hänvisad till skoterspår i några månader.

Så, ja, våren.

(Det här inlägget har lästs 3871 gånger.)