I miss Miss Marple

Läser i DN att det kommer en antologi till hösten, ”Rape in Stieg Larsson’s ’Millennium’ trilogy and beyond (…)”. Syftet är att diskutera det sexuella våld som så ofta förekommer i framför allt deckarna. Det är bra, tycker jag.

Jag läste själv aldrig ut Millennie-tvåan, eftersom där någonstans gick min gräns för vad jag klarade av. Våldet, föraktet och slagsmålen bara blev för mycket. Sen dess har jag allt oftare läst riktigt äckliga våldssexscener och tänkt ”men vänta här nu, vad är syftet med det här?” Senast var det ”Kommer aldrig mer igen” som väckte den där känslan. Att bara frossa i våld, sexuellt eller inte, för att det kan förekomma, men utan att det egentligen tillför berättelsen något, det blir bara äckligt.

Jag tycker inte att jag är känslig och lättpåverkad. Däremot vet jag att jag inte tycker om att läsa sida upp och sida ner med oprovocerat våld som inte tillför en extra botten eller diskussion till texten. Kanske det helt enkelt är därför jag alltmer sällan tar mig an en deckare?

Minsann! Sitter jag inte här och längtar efter en Agatha Christie?

(Det här inlägget har lästs 3325 gånger.)