”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” av Herta Müller

Snart två år senare lyckas jag så äntligen. När Herta Müller fick Nobelpriset hade jag aldrig hört talas om henne, och hon kändes som en ny spännande bekantskap. Men sen blev det inget mer. Förrän jag snabbt ögnade genom bokhyllan i januari för att samla ihop ett gäng böcker till feng shui-utmaningen, och eftersom hon bland annat hade till uppgift att inviga Bokmässan kändes det absolut dags att ta tag i den biten.

”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” är en till formatet liten bok. En liten bok med små ord. Det är en bok som inte tränger sig på, inte bufflar sig in och ropar ”se på mig! här är jag!” Den är liten, försiktig och lågmäld, och ändå – eller just därför? – har den tagit stor plats i mitt medvetande den senaste veckan.

Bokens jag, en kvinna, är kallad till förhör, idag liksom så många andra dagar. Idag liksom så många andra dagar sitter hon på spårvagnen på väg till majoren som kallat henne till förhör. Idag liksom så många andra dagar snurrar tankarna fritt, och medan hon sakta tar sig genom staden får vi göra bekantskap med människorna i hennes liv, Paul, exmaken, Tata, Lilli, svärfadern, men också med de andra, den främmande kvinnan på spårvagnen, skomakaren, portvakten, bevakarna.

För alla har en eller flera bevakare. Alla kan vara en angivare. Alla kan bli angivna.

”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv” är en bok som är svår att förklara, svår att fånga med några få enkla meningar. När jag nästan läst klart boken hittar jag en ny recension av Müllers ”Flackland”, och jag håller med om att hennes text behöver tid, långsam läsning och långsam tanke. Det går inte att skynda sig fram, varje ord måste få ta sin tid.

”Lilli och jag hade vant oss vid att sitta tillsammans och tiga ganska länge, när det inte blev iögonfallande. Och när den ena började tala igen, sade hon något vad som helst. När man känner varandra väl betyder musen efter fingret och tystnaden efter musen och elräkningen efter tystnaden samma sak. [Anspelar på konversationen alldeles innan, min anm.] Man talar vidare, om något som man inte säger. I ansiktet sitter ju pannan och munnen också så långt ifrån varandra som det bara går.”

En författare väl värd ett Nobelpris, absolut.

(Det här inlägget har lästs 5338 gånger.)