”Jag älskar dig inte” av Christina Stielli

En kväll står jag i vår klädkammare, plockar fram morgondagens tröja och kastar dagens i tvätthögen. P ligger i sängen, spelar Assassin’s Creed och jag går och lägger mig bredvid honom och öppnar den där boken som jag hört och läst så mycket om och varit så nyfiken på.

Boken är ”Jag älskar dig inte” av Christina Stielli, och den kastar mig huvudstupa ner i ett svart hål. När Lotten står i deras klädkammare kastar hennes make Per ur sig de där orden – Jag älskar dig inte längre – och livet är aldrig mer detsamma.

Per lämnar Lotten, i hennes värld kommer det som en blixt från en klar himmel och han tycker att hon är fullständigt bombad som inte sett det komma. Han tar sin väska och går, lämnar Lotten och de två flickorna och fortsätter med sitt liv. Och Lotten faller. Faller, faller, faller.

Det blir ett fullständigt kaos, depression, ångest, sjukskrivning och flickorna som vill att allt ska vara som vanligt. Och det vill ju Lotten också. Hon kan ju ändra sig. Om Per bara vill låta henne visa det. Det är tur att det finns människor runt Lotten som kliver in och hjälper till när det egna förnuftet inte räcker till. Grannen, kollegan och brorsan, utan dem vete tusan hur det skulle gå.

Under läsningens gång kommer jag på mig med att flera gånger stanna upp och se på mitt eget liv utifrån, tänka tanken, vad skulle hände om jag..? Om han…? Om vi…? Det är jobbigt, det är igenkännande och det är ångestframkallande som heter duga. Jag vill ta tag i Lotten, ruska om henne och säga åt henne att kamma sig och se verkligheten! Jag vill skrika och vråla åt Per att han är en satans jävla egoistisk skitstövel som inte ser det han har. Jag vill hjälpa till, pusha på och stå bredvid och heja på när Lotten sakta, sakta försöker ta de första stapplande stegen till ett eget liv. Jag vill krama om flickorna, försöka förklara för dem om livet och kärleken.

”Jag älskar dig inte” är bland det absolut bästa och mest realistiska jag har läst om skilsmässa, ångest och depression. Det är jobbigt, det är ångestframkallande och många gånger känner jag ett fysiskt illamående komma. Och det värsta är att det är inget geggande. Istället är det bara precis som det kan vara.

Och det önskar jag verkligen ingen levande människa.


”Jag älskar dig inte” i aNobii.

(Det här inlägget har lästs 2220 gånger.)