Japanska spökhistorier

Har läst en lite udda, men väldigt givande liten bok. Kwaidan : japanska spökhistorier av Lafcadio Hearn. Hittade boken på Bokhora tidigt i somras, och tyckte det lät kul.

Hearn var något av en udda figur, som (enligt det mycket informativa förordet) kuskade världen runt på jakt efter udda berättelser innan han slutligen hamnade i Japan. Där fann han sig tillrätta och skrev flera böcker och reportage om landet och dess folk och seder, och bland det sista han skrev återfanns Kwaidan. Kwaidan översätts till ”japanska spökhistorier”, men det är inte riktigt spökhistorier som vi tänker oss dem, med mörka skuggor och rasslande kejdor, utan lite mer … ja, jag hittar inget bättre ord än exotiska som beskrivning på dessa berättelser.

Och det är klart de är exotiska för mig. De är ju japanska. Men bland historierna finns t.ex. den om ett körsbärsträd som blommar bara en endaste dag, och det innan snön försvunnit varje vår. Där finns också historien om kvinnan som gav sin bronsspegel till tillverkningen av en klocka, men sedan ångrade hon sig. Det i sin tur innebar när klockan skulle göras efter kvinnans död, gick det inte att smälta ner hennes spegel och blanda den med den övriga metallen. Förstår du? Det är inte riktiga skräckisar, men otäcka och lite kymiga berättelser ändå, eftersom det är något övernaturligt med i dem.

Bra var de i alla fall, och Kwaidan är absolut ett lästips, även om den tog lite tid att läsa. Men det var mera för att jag bara ville ta en berättelse i taget och smälta den innan jag tog nästa. Och berättelserna är inte särskilt långa, några var bara ett par sidor långa, andra upp till 10 sidor.

(Det här inlägget har lästs 2664 gånger.)