Jul- och nyårsläsningen

Publicerad av

Ja, några böcker har det blivit i helgerna.

Mörkrets hjärta av Joseph ConradHar hållit på med "Mörkrets hjärta" (och novellen "Pionjärerna") av Joseph Conrad. En klassiker, som jag egentligen inte hört så mycket om och aldrig tagit mig an. Men nu var det dags. Den utspelar sig alltså i slutet av 1800-talet (den utkom första gången på engelska 1902), och berättaren är ångbåtskaptenen Marlow. Båten han basar över styr sig uppför Kongo-floden, in i det mörkaste Afrika för att hämta hem det dyrbara elfenbenet som elfenbensjägaren mr Kurtz samlat ihop åt Bolaget. På vägen får vi en udda och otäck bild av hur man såg på Afrika och dess urinvånare, och stämningen i boken är allt annat än ljus.

Lite svår, tycker jag att den var. Jag förstår att den behöver en grundlig litteraturanalys, men det är ju något jag inte har lärt mig utifrån skönlitteratur. Jag tror att den tappar där. Det var också därför jag valde just den här utgåvan med ett efterord av Gunnar Fredriksson, för att få en liten förklaring och hjälp på traven. Men jag vill ändå även se filmatiseringen, "Heart of darkness" från 1993, med John Malkovich som mr Kurtz.

Gloria av Sara ShamlooFår också en himla massa tips på böcker från Bokhororna. En av de senare är "Gloria" av Sara Shamloo. En tunn liten rackare, klassad som ungdomsbok, om en tjej som blir sådär vansinnigt förälskad i en rockstjärna. Det kan jag känna igen. Joey Tempest, och säg, Jon Bon Jovi. Suck. Men, nä. Boken väcker inget annat. Bara mina egna minnen av känslor. Den är skriven i korta, korta stycken, som faktiskt gör att boken inte berör. Den blir bara onödigt svårgripbar. Synd, för ämnet i sig kan de flesta känna igen sig i.

Vilda gröna ögonHar även via Bokhororna hittat "Vilda gröna ögon" av Joyce Carol Oates. Även den är en ungdomsbok, och den gillar jag lite bättre. Jag har väl aldrig fallit så där pladask för Oates, även om jag alltid har gillat det jag läst. Har du aldrig testat henne? Prova "Våld". Annorlunda, men naggande god. "Vilda gröna ögon" är Frankys namn på sig själv. Franky är den tonåriga tjej som handligen kretsar kring, även om hon inte alltid är huvudperson. I hennes familj finns nämligen pappan, Reid Pierson, den legendariske, karismatiske f.d. baseballstjärnan som numera reser landet (USA) runt som TV-kommentator. Det är bara det där med mamma. Om hon bara kunde vara mer som pappa Reid vill. Och inte bråka så mycket med honom…

Bitvis jättejobbig bok att läsa eftersom det, även om det är på håll och bara kommer smygande, handlar om misshandel inom familjen. Fysisk misshandel med långärmade tröjor som resultat. Och psykisk misshandel, med en snedvriden syn på andra människor som följd.

Läskiga vidunder och sällsamma djurFrån DagensBok (och BTJ-häftet) hittade jag "Läskiga vidunder och sällsamma djur" av Per Gustavsson, som dessutom är illustrerad av Katarina Strömgård (som har illustrerat "Eddie Bolander och jag"). En bok helt i min smak! Här får vi genom vackra, roliga och spännande sagor veta vad som kännetecknar allt från drakar, bäckahästen och kyrkogrimmen till varulven, hamnbjörnen och basilisken. Varje väsen har sitt eget kapitel, och förutom små anekdoter eller sagor från olika håll i Sverige finns där även knep på hur man ska handskas med dessa väsen om man råkar stöta på dem.

Och jodå, Storsjöordjuret finns med! (VIsst är boken fin!!!!)

Sedan har jag tagit en tunn liten biografi som jag hittade via Bokhora: "Robson" av Pernilla Glaser. Pernilla Glaser är ett namn jag känner igen, även om jag inte vet varför när jag kollar på boken. Liten, inte ens 150 s, brun, med en kille i hängslen på framsidan. Men boken. Skit Maj-Britt!

Boken handlar om Robson Hedin. Den handlar också om Pernilla Glaser själv, eftersom hon var tillsammans och sambo med Robson. När han dog, 23 år ung, stod Pernilla som änka, blott 22 år. Boken är utkommen året efter Robsons död, och jag kan inte låta bli att tänka "hur orkar man?" Eller, kanske var det just för att hon skrev som hon orkade?

Ja, jag ska backa bandet. Robson och Pernilla träffas hösten 1992. Då har Robson redan en bortopererad hjärntumör bakom sig, och under månaderna som följer får han allt mer ont i ryggen, blir allt tröttare, innan man hittar fler tumörer i ryggen. Behandlingar inleds, operationer genomförs, och mitt i allt detta finns två människor som bara vill älska varandra och vara tillsammans. Boken handlar om Robson, men det är Pernillas röst som är den som når mig starkast. Av förklarliga skäl. Hur gör man när man står brevid? När man inte vet om man orkar? Om man vill och kan? Hur kan man vara ett stöd och en hjälp de dagar man bara vill att allt ska vara på ett annat sätt? När man dagdrömmer om en verklighet som inte är realistisk?

Trots att hon bara var lite drygt tjugo när hon skrev boken, äger Glaser en enastående visdom. Det går inte att göra på ett visst sätt! Ibland blir det fel, ibland blir det rätt. Ibland orkar man och då får man vara starkast. Ibland orkar man inte, och då får den andre vara starkast. Det är det som är tvåsamhet. Att hjälpa varandra. Även om man inte alltid vet hur.

"Här är den nu. Känslan av att du är allt för mig. Där du ligger är du min man, min son, min far. Allting samtidigt. Det enda som betyder någonting."

Vackert. Jobbigt. Bra!

Och där var bokhögen slut. Men det var bara nyårsdag när den tog slut. Hm. En eftermiddag och kväll kvar i Stugan – utan bok? Nänä. Tog en stol och klättrade upp för att inspektera "Nödhögen", ett gäng böcker som är makulerade från diverse Ö-viksbibliotek och som jag tagit till Stuga för att &q
uot;omutepåfallatt"… Ratade Karin Fossum ("Jonas Eckel"), Jean M Auel ("Nionde grottan" – hur tänkte jag där?), Lars Gyllen?? ("Anteckningar från en vindskupa" – jag har inte läst anteckningarna från källarhålet, tror det är en bra början), samt en hel hög med böcker jag läst men som blivit kvar innan jag hittade åt "Drottningens förtrogna" av Anna Sparre. Den kändes bra.

"Drottningens förtrogna" är alltså Maria Aurora Uggla, och drottningen är Sophia Magdalena, Gustaf III:s maka. Jag gillar ju historiska romaner, och den här var inget undantag. Sparre har ingen notapparat i boken, som ju är en roman, men ändå utgår hon ofta från brev och dagböcker, i vissa fall citerar hon hela stycken. Samtidigt lyckas hon på ett (visserligen) romantiserande sätt bygga en fängslande handling och ge personerna liv. Men jag gillar! Det är inte bara "lilla Ugglan" vi får följa, utan fokus ligger på flera kvinnor bland de högsta i Stockholm i slutet av 1700-talet. Lättsamt, enkelt, instressant. Perfekt enkvällsläsning.

Sedan vi kom hem har det varit lite mera stiltje. Måste ju få igång viktminskningen någongång, så därför är det mest GI-böcker och annat skittrist som ligger på nattduksbordet här hemma. Och som om det inte vore nog, så försöker jag ju lyssna mig igenom "Brott och straff", men då har mp3-spelaren helt lagt av! Den dog redan på nyårsdagen, och sedan dess går den inte att få igång. Det är bara att skicka in den på service och hoppas det går fort… Jag gillar inte att lyssna i mobilen, den rymmer så lite att jag måste hålla på och fylla den minst en gång i veckan. Morr.

Så idag har jag mest bara pluppat runt på datorn. Kollat mest på Facebook och huslänkar. Didde hade kollat upp ett bra hus till mig och P, och hans mamma skickade med en del tankar hon hade kring husbygge. Spännande. Och inte så lite skräckigt…

(Det här inlägget har lästs 4116 gånger.)