”Kaninhjärta” av Christin Ljungqvist

För några veckor sedan ramlade ett sånt där vackert paket ner i brevlådan igen. Den här gången var det ”Kaninhjärta”, en debut av ännu en ung författare, Christin Ljungqvist. En vacker liten bok att se på, javisst, men baksidestexten lämnade mig skeptisk:

Marys haka studsade mot bröstet och hon hängde med huvudet. Spökkvinnan smälte samman med hennes rygg och kvinnans ansikte framträdde över Marys som en färgad plastfilm, tät men ändå genomskinlig så Marys former syntes därunder. Hennes huvud rätades upp och spökkvinnan såg på Anne över Marys stängda ögonlock.
”Livet handlar om vägval.” Spökkvinnan hade en annorlunda röst, mörkare och med en annan dialekt än Marys. ”Jag sa att ni inte skulle åka hemifrån.”

Mary och Anne är enäggstvillingar, de har alltid hängt ihop och ses av många som en enhet, som om de var en. Att var identisk med en annan människa är speciellt, men Mary och Anne (Mary Anne som deras mamma säger) har dessutom kontakt med de döda, tillsammans. Mary lånar ut sin kropp till andarna och Anne är den som ser och hör vad som sägs, medan Mary är helt ovetande om allt som händer när hennes kropp används av de andra.

Och nu vet Anne något som Mary inte vet, något som en av spökkvinnorna sa till henne och som hon efteråt inte berättade för Mary. Anne försöker bromsa Mary, försöker leda in henne på en annan väg för att lyda spökkvinnan utan att Mary får veta det, men det ena leder till det andra och som av en slump får de kontakt med en grupp andra medier som försöker hitta en liten flicka som försvann nästan ett år tidigare.

Mary blir som besatt av det här letandet, medan Anne istället ännu hårdare försöker stoppa, väja, byta vägval. Men den inslagna vägen leder bara åt ett håll.

”Kaninhjärta” är en speciell liten bok, det kan man inte sticka under stol med. Det är absolut ett stort steg från min komfortzon. Flickornas minst sagt speciella förmågor beskrivs så enkelt och självklart, det är inte dem som boken handlar om, och därför läggs ingen större vikt vid dem, huruvida de är naturliga, OK eller konstiga. Och de invändningar jag hade före läsningen kom helt på skam! Det är inte ett dugg flummigt, konstigt eller för övernaturligt, utan en helt underbar skildring av två unga flickor och hur svårt livet kan vara när man bryr sig så mycket om, när pappa inte alls verkar bry sig om och mamma som vanligt inte fattar att hon gör fel.

Samtidigt gillar jag verkligen språket –  det är enkelt och avskalat, men inget utpräglat ungdomsspråk utan det tar, precis som huvudpersonerna, handlingen och upplägget, läsaren på allvar utan att vara en ren utmaning. En häftig liten bok som jag vill pusha lite för, just för att jag tror att många backar för att det är lätt att tro att det är flummigt och konstigt.

(Det här inlägget har lästs 2986 gånger.)