”Känslan av att hoppa” av Ingrid Olsson

”Du vet inte vem jag är, men jag skriver till dig ändå. Jag har ingen annan att prata med. Ingen jag kan prata med på riktigt. Bara nån som du kan klara av det jag ska berätta.”

Två månader före studenten tar en kille på Lisens skola livet av sig genom att hoppa från taket till ett av stans parkeringshus. Lisen börjar skriva brev till honom, och i breven berättar hon om alla de känslor och tankar hon har inom sig. Om blygheten, rädslan och om känslan av att livet ibland kan kännas mer skrämmande än döden.

Ända sen hon var liten har Lisen varit blyg av sig. Hon vill helst inte prata med människor, att beställa mat på en restaurang är bland det värsta hon vet, och hon vill absolut inte stå i centrum. När hon var liten kunde hon gömma sig bakom Siri, sin bästa kompis, och när hon började gymnasiet hade hon tur och hamnade bredvid Amanda första dagen, och fick en ny rygg att gömma sig bakom. Om någon frågar henne om något svarar hon oftast så tyst att de måste fråga om. Då blir svaret ännu tystare, och till slut är det ingen som frågar mer.

Hon önskar att det hade hänt något i hennes liv, en katastrof av något slag, då skulle det i alla fall finnas något att skylla på. En anledning till allt det konstiga som känns som en knut i magen eller ett feberdån i huvudet. Men inga katastrofer har hänt Lisen. Det enda hon har att skylla på är att hon inte vågar. Och att hon inte orkar med känslan av att inte våga längre.

Och så funderar hon över hur den känns. Känslan av att hoppa.

(Det här inlägget har lästs 3295 gånger.)