Keiko Murakami

Har inte hunnit tidigare, men här kommer en liten glimt av vad som kan hända på Parkskolan en helt vanlig fredag.

Helene (lärare), Hjördis (översättare), Keiko och jag.Sistlidna fredag fick vi nämligen besök av en liten, men stark, kvinna vid namn Keiko Murakami. 1945 var hon åtta år och bodde med sin mamma, pappa och två syskon i Hiroshima. I två pass berättade hon om den sjätte augusti, om sina upplevelser och minnen, och om hur livet var efter atombomben. Gatan där hennes föräldrahem fanns låg knappt två kilometer från bombens epicentrum, och de flesta inom den radien dog ganska omgående. Keiko hade den turen att just denna dag inte vara i skolan, som utplånades fullständigt, och dessutom fanns det ett skyddsrum under huset där hon och hennes familj kunde söka skydd när de hörde flygplanen komma.

Hon berättade även om livet efter bomben, om "atomsjukan" som även hon drabbades av, med feber, slemhosta och utslag. Vi fick också höra om hur svårt det var efteråt, att boende i Hiroshima och Nagasaki diskriminerades just på grund av sin härkomst. Det var ingen som ville ha med dem att göra, eftersom man trodde att atomsjukan var smittsam. Alla som kommit dit efter bomben för att hjälpa till drabbades ju precis lika hårt av atomsjukan, så man drog naturligtvis slutsatsen att det var smittsamt. Inte heller från omvärlden fick man så mycket hjälp, eftersom Japan stod på Tysklands sida i andra världskriget, och även på hemmaplan i Asien hade man krigat under de senaste 15 åren.

Keiko talade också en del om kärnkraft och om atomvapen, om kallduschen som kom när amerikanarna provsprängde ännu en atombomb vid Bikiniöarna, och hennes önskan är förståss att allt som har med atomvapen och kärnkraft ska upphöra. Mer om det arbete Keiko och andra gör för att sprida vetskapen om hur det egentligen var i Hiroshima hittar du på webbsidan Hiroshima Speaks Out.

Keiko och HjördisEfter sin berättelse, som var på japanska – Hjördis, den andra kvinnan som var med, har bott i Japan i 30 år och tolkade allt eftersom – berättade hon historien om Sadako, en japansk flicka som drabbades av atomsjukan. För att bli frisk vek hon 1000 papperstranor, för det är så man ska göra om man är sjuk. Sedan bestämde hon sig för att göra 1000 till, bara för att vara säker, men hon hann aldrig klart, utan dog innan. I Hiroshima finns ett fredsmonument, och vid det monumentet brukar man hänga långa girlanger med papperstranor. Keiko hade redan vikit flera tranor, och alla som lyssnade fick varsin. Hon visade oss även hur man gör, och den tranan gick sedan runt i klassrummet. Sist hamnade den hos mig, och jag fick faktiskt ta med mig den efteråt.

Visst är den vacker?

Tranan


I går hände däremot en väldigt tråkig sak. Jag såg på förmiddagen att Allehanda.se skrev om en trafikolycka vid ett övergångsställe inne i stan, och idag fick jag veta att det var en kollega på Arkenbiblioteket som blivit påkörd. Hon hade visst inga allvarliga skador, och skulle få komma hem idag, men otäckt är det ändå. Det är 30 km/h och fartgupp där det hände, men det hade tydligen gått alldeles för fort. Se er om när ni går över vägen!

Och kom ihåg att ta på reflexer, helst reflexvästar, när ni är ute på kvällarna. Det är mörkt ute nu…

(Det här inlägget har lästs 4777 gånger.)