Konsten att lågmält men utan tvivel dissa

De är så sällsynta, de där inläggen från den ständige sekreteraren, men ack så längtansvärda. (Har jag berättat om när jag snodde hittade hans ”Tystnadens historia”?) På sitt helt enastående sätt får han mig att till synes enkelt följa med texten utan att snubbla ens en enda gång på ord som synkronicitetpsykedeliskt eller exempel extratexten medan jag följer honom hack i häl runt Bokmässans golv.

Och skrattar inte så lite i mjugg åt det avslutande stycket:

… söker hävda att det finns två typer av författare; för det första de för vilka skrivandet är ett självändamål, och som fortsätter att skriva, envist, tills döden eller hjärnblödningen river pennan ur deras hand; för det andra de som skriver i hopp om att en dag skapa något så enastående de kanske inte behöver eller kan skriva något mer. Jag vänder mig om och ser en bild av …

Men vem, det får Peter Englund själv berätta för dig.

(Det här inlägget har lästs 3362 gånger.)