Läsuppdatering III

Andra halvan av juli var betydligt långsammare i läsningen än den första, inte alls lika bulimisk. ;). Några böcker har det blivit i alla fall:

Jag började med ”Darling Jim” av Christian Mørk. En bok som jag haft på ”ska läsa”-listan så länge att den hamnade i min feng shui hög i våras. Den har alla förutsättningar: en irländsk sagoberättare, en saga om en varg med frågan ”ska han älska henne eller döda henne” och tre vackra systrar med hjärna i en liten, vacker by. Men njae. Det kändes segt, tungt och tröttsamt. När jag läst 75 sidor gav jag mig själv 25 till innan beslutet om fortsatt läsningen skulle tas, så illa var det. Och det var på sidan 91 det hände. Lite segt var det bitvis efteråt också, men för mig ändå läsvärd. Men ingen bok jag rekommenderar till vem som helst.

Tänkte ge mig på ”Presidentens hustru” som ska läsas till nästa soppboksträff i slutet av augusti, men ville ha något lättsamt och snabbläst emellan. Plockade fram läsplattan och ”Huvudjägarna” av Jo Nesbø – och DAMN! 30 sidor, sen älskar jag Roger Brown!! 😀

En utstuderad, småelak jävel med förmågan att få folk att följa hans minsta vink. Dessutom är han gift, tjuv och lever över sina tillgångar. Och som vanligt när det är Nesbø som skriver har jag ingen som helst aning om var historien ska ta vägen. Gillart!!

Däremot blev det lite väl makabert att läsa en bok om mord i och kring Oslo just den här näst sista helgen i juli, det blev som att gränsen mellan tevens nyheter och bokens fiktion suddades ut emellanåt.

”Sanningen om Alice” av Rebecca James var lite av en besvikelse. Udda story och lite svårt att kategorisera. Är det en ungdoms- eller vuxenbok? Spänning, vanlig roman eller…? Alice, däremot, är lätt att placera. Helt enkelt skvatt galen! Tur att så galna och fullständigt oempatiska och utstuderade människor inte finns i mitt liv. *harkel*

Två barn- och ungdomsböcker också, dels ”Bläckhjärta” (som inte är riktigt klar än) och så ”Fatta eld” av Suzanne Collins, fortsättningen på ”Hungerspelen”, men nej, inte lika imponerad. Det kan naturligtvis bero på att jag var helt övertygad om att jag inte skulle gilla ”Hungerspelen”, och att förväntningarna var lite väl höga för tvåan.

(Det här inlägget har lästs 3135 gånger.)