”Luftsprång” av Annika Widholm

Från baksidan:

När Linnea skadar foten på ett läger för elitgymnaster bestämmer hon sig för att dra från allt. Det är sommar och hennes familj är på tre veckors semester i Italien. Hon är plötsligt fri.
Av en slump hamnar hon i ett rivningsområde. Där lär hon känna Isak och hans kompisar som kommer dit för att träna parkour – en extremdisciplin som går ut på att ta sig över och förbi alla slags hinder, oavsett om man är den som jagar eller är jagad.
Men varför är höghusen övergivna och vem är egentligen den ambitiöse och karismatiske Isak?
Linnea ser mystiska skuggor mellan de sönderfallande huskropparna och snart blir hon medveten om områdets mörka historia…

I somras läste jag en LL-bok där parkour hade en av huvudrollerna men var inte helt övertygad. Bland annat därför har jag varit väldigt lite skeptisk till Annika Widholms ”Luftsprång”, just för att den ska handla mycket om parkour. Inte en bok jag skulle ha spontanlånat om jag var i mina ungdomsår, om man säger så.

Det är därför jag är så himla glad över att jag är bibliotekarie. För då kan jag ändå plocka med mig de där böckerna som jag inte skulle läsa annars. Som ”Luftsprång”. För jag är glad att jag läst den, riktigt, riktigt glad. Det är nämligen en helt fantastisk ungdomsbok som behandlar det svåra med att slita sig loss, att våga ta reda på vem man själv är och styra stegen ut på helt okänd mark.

Linnea är som så många andra ungdomar – hon satsar stenhårt på sin idrott och har möjlighet att gå långt. Hon har i hela sitt liv satsat så mycket, tackat nej till så många fester och försakat så många vänner att det nästan är som att det inte längre finns något annat val. Men vad skulle hända om hon vågade bryta sig loss? Vem är hon om hon inte längre är den där gymnasttjejen?

Visst finns det en del parkour med i boken, absolut, men det är mer det där lull-lullet som bäddar in historien i sin berättarram. Det som hade kunnat vara ett hårdrocksband, en gymnasieklass eller ett fotbollslag är här istället en utövning som inte är helt enkel att greppa, som saknar konturer och därför passar så helt fantastiskt bra som berättarbakgrund till Linneas sökande.

Till det lägger Widholm också en lite kuslig känsla av att det finns något i bakgrunden bland rivningshusen, någon eller något som gömmer sig i skuggorna och inte vill – eller kan? – komma fram i ljuset. Det funkar tokbra. ”Luftsprång” är helt enkelt fantastisk, läs, läs, läs!!

(Det här inlägget har lästs 2114 gånger.)