”Maus” av Art Speigelman

Som bibliotekarie får jag mina boktips genom att främst läsa olika bloggar och höra andra prata om böcker, men de absolut bästa boktipsen får jag nästan undantagslöst av elever och andra ungdomar.

”Maus” är ett sånt boktips – en kille i åk 7 som kom och frågade efter den eftersom han hört talas om den. Del 1 fanns på biblioteket, del 2 var spårlöst försvunnen, killen blev olycklig. Naturligtvis bestämde vi oss för att köpa in tvåan, och när vi kollade upp det hela såg vi att den nu finns i en praktisk samlingsvolym. Boken kom, grabben lånade, och när han läst den tyckte han att jag borde läsa den. ”Verkligen”, som han sa. 🙂

”Maus” är en tecknad bok, eller en bok i serieformat om man så vill, och det är något många vuxna har lite svårt för. Själv har jag alltid gillat serier, och jag vill med bestämdhet hävda att det mesta av mina historiakunskaper INTE kommer sig av två års studier på högskola och univeristet, utan av ett ivrigt läsande av Fantomenkrönikorna. Underskatta inte serier bara för du tror att det är lättsmält humor. ”Maus” är ingen lättillgänglig, banal historia om en mus och hans öden. Den handlar om något av det mest ofattbara mänskligheten upplevt under 1900-talet: Förintelsen.

Art Spieglman är själv jude, och i boken ”Maus – en överlevandes historia” levandegör han sin fars historia, som han genom enträget tjat har fått berättad för sig. Han har valt att teckna judar som möss, tyskar som katter och amerikaner som hundar. Samt svenskar som renar.

Det är en tung bok, en jobbig berättelse, en angelägen historia. Jag har svårt att säga så mycket mer om den, utan bara ”läs den!” Jag fick tipset av en 13-årig kille med rötter i Mellanöstern. Min syster hittade boken när hon hälsade på mig en helg och fastnade snabbt i den och hade läst halva boken innan hon for. Och den fungerar utmärkt som högläsningsbok med en intresserad 10-åring. Alla hittar något här. Och om du är vuxen och vill sätta boken i händerna på ditt barn – läs gärna Astrid Trotzigs efterord.

Själv kommer jag under hela lästiden tillbaka till en föreläsning jag var på när jag gick gymnasiet. Vi blev infösta i aulan och skulle lyssna på en man vid namn Emerich Roth. Mycket av det han berättade då, berättar Art Spiegelmans pappa också. Om hungern. Om tankar på familj och vänner. Om slutet. Som inte var något slut, utan en början på något nytt. Mitt starkaste minne av Emerichs berättelse är när han kavlade upp sin svarta tröjärm och visade sifforna på underamen. Att bli fråntagen sin identitet och reducerad till en sifferrad. Omänskligförklarad. Från Art Spiegelmas ”Maus” kommer jag att ta med mig pappa Vladeks samlingsmani. Att aldrig kasta något – det kan vara värt något för någon annan, det kan gå att byta mot en liten torr brödkant, och den brödkanten kan vara det som håller dig vid liv. Jag har bara upplevt ”slit och släng”-livet, han hade ”en lite grej kan betyda överlevnad” i bagaget.

Bra bok. Svår att berätta om. Som sagt.

Läs den.

(Det här inlägget har lästs 3260 gånger.)