Men det var då väl f….!

Jaha.

Har tidigare skivit om min morgonupplevelse i höstas, när jag upptäckte de där små silverskimrande sakerna i badrumsspegeln. De var bara att skratta bort, klart att de kommer, det vet jag ju. Och dessutom färgar jag ju håret med jämna mellanrum – ordentligt!

Men nu!

Har påbörjat den där dieten idag, och en grej med den är att jag ska dricka ca 3-5 liter vatten per dag. Alltså, M-I-N-S-T tre liter. Varje dag. Resultat? Tja, jag kommer ju att få ruggiga lårmuskler av att springa i trappen upp och ner för att komma till toaletten ca tre gånger. Per förmiddag. Och det var där det hände. Inte på toaletten, men väl efteråt, när jag stod och tvättade händerna.

Jag har en liten grej som jag alltid gör när jag varit på toa – jag ler åt mig själv i spegeln. Jag tycker att det känns bra att någon ler åt mig emellanåt, och ibland så ler inte människorna runt mig, alltså får jag göra det själv. Klurigt va?

Så där stod jag, med blöta händer, tog en pappershandduk, började torka och log mot mig själv i spegeln. Solen stod lågt, och ljuset reflekterade hårfärgen helt otroligt. Och det var då jag såg dem. Inte ”den”, inte ”ett par”, utam D-E-M. Dem. När solen lyste på mitt ansikte som så snällt log mot mig i spegeln såg jag att det var fullt med rynkor under och i kanten av ögonen! Och runt munnen! Hundratals, kanske tusentals! (Eller, ja, kanske inte tusentals. Jag räknade dem inte.) Och vips var den där snälla människan i spegeln som log borta och istället stod jag öga mot öga med en kvinna som såg ut som Edvard Munchs Skriet…

(Det här inlägget har lästs 3426 gånger.)