”Midnattskronan” av Sarah J Maas

”Midnattskronan” är bok två i Maas triologi om Celaena Sardothien, den beryktade lönnmördaren i fantasyvärlden Erilea.

OBS! OBS! OBS! Spolieralert!

Har du inte läst del 1, ”Glastronen”, sluta läs här! Marschera bums iväg och införskaffa den, och när du läst den, är du välkommen att fortsätta.


Så, har du läst den nu?

Inte?

Skyll dig själv.

Celeana Sardothien är numera lönnmördare för kungen av Adarlan och åker land och rike runt för att exekutera hans motståndare. När hon får namnet på en av sina vänner sedan barndomen, Archer Finn, ställs hon inför sin svåraste uppgift hittills. Archer ska enligt kungen vara del av en grupp med motståndsmän, och när Celaena börjar undersöka saken verkar det som om de faktiskt är en grupp inflytelserika och starka män som har planer på att störta kungen. Ryktet säger också att de har fått reda på att Aelin Galathynius, Terassens kronprinsessa, fortfarande är i livet och ställer sitt hopp till att henne.

Samtidigt har Celaena fått veta att kungen har planer av något slag, och när kungen av Adarlan har planer kan det knappast vara av godo. Hennes goda vän och förtrogna, prinsessan Nehemia av Eyllwe, pressar henne att ta reda på mer, att hitta en möjlighet att störa kungens planer och befria alla människor i landets alla ockuperade territorier.

Men så finns där även Chaol, som är kungens gardeskapten, hennes chef och den ende som med bara en blick får henne att glömma bort att andas…

Alltså, var börjar jag?!

Det. Här. Är. Så. Jäkla. Bra!

Det är action direkt från början, och jag är verkligen förtjust i världen som Maas har byggt upp. Jag menar, féer, magi, gåtor, döda drottningar, järntandshäxor, allt! Jag köper allt rakt av utan krusiduller, och retar mig inte ens på att jag inte får veta allt Celaena tänker och förstår direkt, utan först i efterhand för att få en förklaring till hennes beteende. (Som när hon är hos Baba Gulben och bestämmer sig för att stanna istället för att gå.) Alla personporträtt känns trovärdiga, och jag skulle verkligen vilja vara Celaena om så bara för en liten stund – smart, stark, självsäker och snygg, och med en tunga så rapp att att den skulle få en ekorre på redbull att se ut att röra sig i slow motion.

Jag älskar henne.

Det enda, enda som retar mig är att Rämnafäste helt plötsligt heter Klyfteborg i den här boken. Klyfteborg? Allvarligt?! Skämmes, översättaren! (Sen är det lite psykande att jag hela tiden ser Tywin Lannister framför mig. I mitt huvud är det så kungen av Adarlan ser ut.)

Utdrag ur boken:

Männen i rummet skrek, några satte sig i säkerhet bakom pelare och flydde mot utgången samtidigt som andra rusade mot henne med dragna vapen. Och han kunde bara förfärat och förundrat se på medan hon drog två svärd – varav det ena var hans – och kastade sig mot dem.
De hade inte en chans.
De två återstående bågskyttarna vågade inte avfyra några pilar som skulle kunna träffa deras egna i kaoset av kroppar. Chaol visste att det var ännu en del av hennes taktik. Han ryckte och ryckte i sina kedjor så att det gjorde ont i handlederna. Om han vara kunde ta sig fram till henne, så skulle de kunna…
Hon var en virvelvind av stål och blod. När han såg henne meja ner män som om det var säd på en åker, förstod han hur hon hade kommit så nära att nå fram till Endoviers mur den där dagen. Först nu, flera månader senare, fick han se det livsfarliga rovdjur han hade förväntat sig att hitta i gruvorna. Det fanns inget mänskligt i hennes blick, inte en skugga av barmhärtighet.

Och just det ja. Hon räddar honom. Ingen j*vla riddare i skinande rustning här inte.

Andra som bloggat om boken är Bokraden, Petras bokblogg, Bokkoll och Bam.

Boken kan du köpa här, här, här eller här.

Och om du har bibblokort i Övik ställer du dig bums i kö på boken här. Efter att du läst den första, så klart.

(Det här inlägget har lästs 5872 gånger.)