”Min katt Jugoslavien” av Pajtim Statovci

Från baksidan:

I det forna Jugoslavien rasar kriget. I utkanten av en finsk småstad gör Emine vad hon måste för att hålla samman spillrorna av sin familj. Vem skulle annars göra det? Sonen Bekim bär på en längtan som är starkare än döden – han söker kontakt, han söker kärlek, närhet och tillhörighet. Och sex. Men kan man skapa sig en identitet när man varken hör hemma i det gamla eller det nya? Finns det en plats där en mor och en son kan mötas? Där två kulturer kan mötas?

Ett par av Soppsällskaparna har läst och pratat om den, jag har varit lite nyfiken men inte känt mig riktigt lockad. Vid senaste träffen bestämdes det att nästa gång har Finland som tema, och eftersom Pajtim Statovci bor och verkar i Finland och halva boken ska utspela sig där kändes det som ett okej skäl att ta med sig den här katten hem. (Pun intended.)

Jag börjar läsa, läser ett kapitel och så ett till. Det är en ung man som söker sex hos tillfälliga förbindelser, han går till en zooaffär och köper en orm…? Tänker att jag har nog missuppfattat den här boken totalt. Men sen faller bitarna på plats.

Vi får i Finland följa Bekim, en ung man med en söndertrasad relation till sina föräldrar, när han i sitt sökande efter kärlek och närhet gör så gott han kan. Han köper en orm (kungsboa) och de två lär sig uppskatta varandra. Så en kväll på en krog möter han Katten, som följer med honom hem och flyttar in. I början är allt frid och fröjd, men efter ett tag börjar katten ställa krav, klanka ner och så småningom rent av misshandla Bekim. I mitt huvud är den där katten ingenting annat än en partner i en felskruvad relation, en sån där person som hittar en annan människas svagheter och utnyttjar dem så länge det betalar sig.

Tvi, tvi, tvi.

I en parallellberättelse får vi följa Emine i Kosovo, från den dagen när hon som 17-åring första gången möter mannen som ska bli hennes make. Den här berättelsen är den som jag går igång på. Det är vardagsliv i Kosovo, faderns generaliseringar som hjälper till att förstå världen, bröllopet som Emine ser fram emot, och äktenskapet som inte alls blir som hon trott. Kriget som kryper allt närmare och till slut flykten till Finland, eftersom hennes make Bajram bestämt sig för ett av tre alternativ: Australien, USA eller Finland. De två första har alldeles för många blanketter och papper som måste lämnas in, så Finland får det bli.

I Finland är det svårt att finna sig tillrätta. Att förstå när en gör fel och vad en gör fel. Att skämmas blir vardag för Emine, och Bajram, som är utbildad, får bara småjobb som han vägrar ta. Familjen faller så sakteliga i bitar, och Emines utsatthet får det att krypa under huden på mig. Och jag tänker på kvinnor jag mött. Kvinnor som kommit från samma del av världen som Emine eller en helt annan, och hur lite av deras utsatthet jag då förstod.

Vissa saker får mig att nästan inte kunna andas. Som att Emine inte kan tvätta i husets gemensamma tvättstuga, eftersom tiderna hela tiden stryks med motiveringen att inga svartskallar ska tvätta där. Då tänker jag på det sista hyreshuset jag bodde i, och hur kampen om tvättstugan gjorde att en av grannarna alltid skrek och skällde på en annan. Den enda gång det verkligen brann för mig var när den förstnämnda gormade att ”och hon kommer och skyller på det där kriiiiget hela tiden!”, med en så uppenbar vilja att inte förstå att andra människors upplevelser kan göra att vi prioriterar saker olika. Den sistnämnda kvinnan hade just den gången missat att tömma tvättstugan på utsatt tid, eftersom hon plötsligt hade sin ena bror i telefonen. Hon hade inte hört från honom på nästan tre år, och var övertygad om att han var död. Så ja, hon skyllde på kriget när hon försökte förklara varför hennes tvätt var kvar.

Well. Det jag försöker säga är att ”Min katt Jugoslavien” verkligen har krupit in under skinnet på mig. Jag googlar Balkan, jag läser om Kosovos historia, jag kollar statistik och vill veta mer, mer, mer. Det är en väldigt speciell bok, men också otroligt vacker och lärorik.

Utdrag ur boken:

Vårt hem var mest av allt opraktiskt, eftersom hemmen i Kosovo inte var anpassade efter folks behov, utan det omvända gällde. Det fanns inga sängar, utan madrasser formade som soffor, eller bäddsoffa efter bäddsoffa. Det fanns inget kök, utan ett rum med ved, vedspis och skåp där också det som användes varje dag var inlåst: borstar, dukar, kastruller och plåtar. Ett lågt runt matbord, sofra, stod lutat mot en vägg, och varje gång det var matdags baxades det ut i vardagsrummet och sedan samma man runt det på golvet och åt.
Min mor sa att en Kosovobos hem alltid skulle vara välstädat och inte fick se ut som om någon bodde där. Det fanns två tumregler att upprätthålla: för det första skulle folk kunna stiga på när som helst och huset skulle vara i skick för att fotograferas, för det andra skulle det eka. Hemmet skulle avspegla husmodern: ett välstädad hem gjorde kvinnan till ett med sig själv och dottern till kvinna. I ett rent hus fanns inga hemligheter.

Andra som bloggat om boken är Syrligt och Jennies boklista.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln eller lyssna på den via storytel.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här.

(Det här inlägget har lästs 4940 gånger.)