”Min vän Skuggan” av Michael Morpurgo

Aman växer upp i ett trasigt och farligt Afghanistan. Han är bara en liten pojke när hans pappa blir dödad av talibanerna som anklagar honom för förräderi eftersom han tolkat åt amerikanerna. Han bor i en grotta tillsammans med sin mamma och mormor, och en dag dyker en hund upp i grottöppningen. Hon tyr sig till Aman och följer honom som en skugga, så därför får hon kallas Skuggan.

Livet blir farligare och farligare, och när familjen blir överfallna i grottan en natt och Amans mormor blir dödad, bestämmer Amans mamma att hon och Aman måste försöka fly och ta sig till Storbritannien till Amans morbror Mir. De ger sig av i skydd av mörkret, och i sällskap har de Skuggan. När andra människor dyker upp håller hon sig på sin kant, men om det hettar till och någon hotar Aman eller hans mamma tvekar hon inte att gå emellan och att försvara dem så gott hon kan.

Nu, sex år senare, är Aman i Storbritannien. Men livet blev inte som han trott och hoppats. Istället för att få uppehållstillstånd och kunna stanna i landet har han och hans mamma blivit hämtade av polis och satta i förvar i väntan på utvisning. Utvisning tillbaka till Afghanistan och ett liv i otrygghet och osäkerhet.

Till förvaret kommer en dag hans bäste kompis Matt med sin morfar. Matt, som liksom Aman är 14 år, får inte komma in, men hans morfar går in och får höra Aman berätta hela sin historia, från grottan i Afghanistan, vänskapen med Skuggan, dödsresan i lastbilen till Frankrike och om livet i Storbritannien.

”Min vän Skuggan” är en otroligt fin berättelse om en pojkes upplevelser som inget barn borde behöva genomleva. Det är olika berättare i boken, Aman, Matt och hans morfar berättar lite var, och det kan kanske vara lite svårt för en alltför ung läsare att hålla koll på vem som berättar. Däremot är jag helt övertygad om att boken passar väldigt bra till högsläsning på mellanstadiet.

Utdrag ur boken:

Nu hade alla soldaterna stannat, hukade sig och siktade på mig.
I det ögonblicket var det som om hela världen stod stilla. Jag minnsa att en av soldaterna reste sig och skrek åt mig att stå stilla. Jag förstod ju nästan ingen engelska då, men han visde tydligt vad han ville att jag skulle göra. Han sa åt mig att backa och att göra det fort.
Så det gjorde jag.
Jag backade indan tills jag lände mammas armar runt mig, att hon höll om mig. Hon snyftade av rädsla och det var först då jag också började bli rädd och äntligen började förstå vilken fara vi befann oss i.

Du kan köpa boken här, här eller här. Och här kan du läsa ett smakprov ur boken.

(Det här inlägget har lästs 10624 gånger.)