”Mörkrädd” av Andreas Roman

David, en helt vanlig kille som bor i Stockholm, har i större delen av sitt liv varit mörkrädd. När han var 9 år blev han jagad genom skogen av ett gäng killar, och sedan dess är han maniskt mörkrädd. Han vet att något finns där, något som väntar på skuggorna och mörkret för att kunna ta form och komma åt honom. Men nu har David bestämt sig. Nu ska det bort. På inrådan av sin psykolog reser David norrut, till ett litet, litet samhälle där han hyr en stuga mitt i mörkaste skogen. Där finns ingen täckning för mobilen och inga hus i närheten som kan ge ett lugnande ljus, utan det är bara David, hans katt Trassel och skogen. Ja, och så mörkret förstås.

Andreas Roman har jag läst om lite nu och då, och någon gång har han blivit omnämnd som "Sveriges Stephen King". Alltså bara måste jag ju läsa något av honom, och "Mörkrädd" är den senaste romanen. Jag lånade hem den som ljudbok, la över den till mp3-spelaren och sedan har jag lyssnat. Boken är inte lång, sammanlagt fem skivor, men det har tagit tid. Det blir lite fel att försöka lyssna på kvällen, det är lite svårt att slappna av, och samtidigt har boken inte fångat mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja lyssna på dagen. En bra skräckis, men ingen fängslande story, alltså. Men nu är den klar. Blev klar i helgen, men jag vet inte om jag riktigt gillar den. Skrämmande, javisst, men inte så att jag får mardrömmar. Någon King är han definitivt inte, det är inte rättvist att jämföra dem. Och inte kommer jag att minnas boken med en rysning eller skräckblandad förtjusning senare heller. Lite … slätstruken, om man nu får säga så om en skräckis.

Däremot. Som bonus till ljudboken fanns en extra skiva där Andreas Roman själv berättar om en liknande upplevelse han haft i det verkliga livet. Och den bet. Den korta, korta berättelsen (spåret var inte mer än 10 minuter) kommer jag att bära med mig länge. Det var bokens behållning. Och en sak är säker, inga katter i mitt hus…

(Det här inlägget har lästs 3554 gånger.)