”Nattfåk” av Johan Teorin

Ifjol sommar gick deckaren ”Skumtimmen” av Johan Teorin som sommarföljetong i Örnsköldsviks Allehanda. Jag gillade den inte, men vet inte om det berodde på formatet med en ynka sida text varje dag istället för en rejäl läsning varje gång. Nåja. I sommar/höst kom Teorin ut med en ny bock, ”Nattfåk”. Köpte naturligtvis in den till biblioteket, men hade inga planer i världen på att läsa den själv. Men så började det surras om den, den ena läraren efter den andra kom och lovordade den spännande handlingen, och språket höjdes av ingen mindre än den lärare som är ansvarig för svenskämnet på skolan. Hoppsan! Hade jag trots allt missat något där?

Lånade med mig CD-boken hem och skjutsade över den till spelaren, men tänkte att P kunde få testa den först… Han hade med sig den under sina tre veckor i Härnösand i oktober, och den första kommentaren han hade om boken var: ”Det här är ju en skäckbok!” (Hans far brukar kalla honom för ”Harahjärta”…) Sedan upprepade han det med jämna mellanrum tills boken var slut, då han sa: ”Det här är en av de bästa böcker jag någonsin läst! Den är lika bra som Patient 67.” Hoppsan, igen! Vi brukar gilla samma saker, och ”Patient 67” är en av de absoluta höjdarna.

Ergo: dags att lyssna och se efter själv. Körde igång en kväll vid läggdags, men fick sluta efter en halvtimme. Omöjligt att sova! Spöken, andar – en skräckbok, helt enkelt! Och sedan var jag fast! Jag har nästan skavsår i öronen av hörlurarna, eftersom jag lyssnat på väg till jobbet på morgonen, på väg hem från jobbet, när jag gör middag, när jag sitter vid datorn, när jag ska sova, osv. Jag verkligen bara sögs in i handlingen, och kunde nästan se det vintriga Öland framför mig.

Boken utspelas nämligen på Öland, mest i nutid. Den förra, ”Skumtimmen”, utspelades också (mestadels) på Öland, men väldigt mycket i dåtid. En ung familj, David, Catrin och deras två barn, har efter ett tragiskt dödsfall sålt sitt hus i Stockholm och flyttat till Åludden, ett gammalt fyrvaktarboställe på norra Öland, ett fantastiskt gammalt hus med mycket historia. Där finns två fyrar, men det är bara en av dem som lyser. De enda gånger den andra fyren lyser, kommer någon att dö. Och på loftet i den gamla ladan finns en hel vägg fylld med namn på dem med anknytning till gården som dött där, antingen på grund av havet, olyckor, eller som fångar i fåken – den öländska vinterstorm som totalt lamslår och förblindar den som inte hinner undan. Dessutom finns det en gammal sägen som säger att de döda på Åludden kommer tillbaka på julafton…

Men redan innan livet på Öland hinner börja på riktigt för David och hans familj, hittas Catrin död i vattnet vid fyrarna. Polisen ser det som en vanlig drunkningsolycka, men David vill inte tro på det. Och så börjar Livia, deras dotter, att se och prata med sin mamma i sömnen, och hon påstår att mamma kommer att komma hem igen på julafton…

Läs boken! Den är verkligen skitbra!! Och dessutom har den nyligen utsetts till årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademien. Årets bästa översatta roman blev ”Mordbyn” av Andrea Maria Schenkel, en bok jag bara hunnit titta på som hastigast, men som jag gärna läser. Någon gång. Just nu har jag dragit i gång ”Brott och straff” i spelaren, så skavsåren kommer nog inte läka än på ett tag…

(Det här inlägget har lästs 3546 gånger.)