Oändligt

Jag minns en höst för en väldans massa år sedan. Jag gick i sexan, ett par år tidigare hade jag frågat chans på en annan P och vi var fortfarande tillsammans. Jag var vansinnigt kär honom, men det var inte längre så där enkelt och självklart. Grejen var den att vi inte längre gick i samma skola, och eftersom vi bodde ungefär en och en halv mil från varandra sågs vi inte ens varje dag.

Men åtminstone en gång i veckan, och av någon anledning var det på torsdagar.

Ibland genom att jag när jag kom hem från skolan slängde i mig lite eftermiddagsfika (skogaholmslimpa och oboy) och sen hoppade upp på cykeln och pedalade iväg. Då nådde jag hans gård ungefär samtidigt som han kom hem från skolan. Vid sjutiden brukade jag bege mig hemöver igen, och lagom till ”Mot alla vindar” som började klockan åtta var jag hemma igen, och sedan var det en vecka till nästa gång.

Men ibland slapp jag det där cyklandet. Det var när Ps mamma M skulle jobba kvar någon timme på min skola – hon var lärare – och jag samtidigt kunde få skjuts hem senare på kvällen. Någon gång kom farfar och hämtade mig, någon gång skjutsade Ps pappa B hem mig, och även om jag inte minns det nu så hämtade säkert både mamma och pappa mig.

Det här innebar att jag hade lite dötid efter skolan innan M var färdig för att åka hem. De här eftermiddagarna hade jag sällskap av en pojke som hette B, var det dåligt väder satt vi inne i korridoren, men om det var en varm och solig eftermiddag tassade vi upp på brandstegen på baksidan av skolan och satt i solen tills M ropade.

Det var sköna eftermiddagar det där, och mellan mig och B växte en relation fram som har stått sig sedan dess. P och jag gjorde slut ungefär ett år senare, men kärleken till Bastian och hans värld är hos mig oändlig.

(Det här inlägget har lästs 3475 gånger.)