… och sedan …

Veckan som gått bjöd bland annat på lunchbuffé på (i?) Fjällräven Center tillsammans med Sven Wollter. Vi satt och pratade om allt från Sofia Karlssons underbara visröst till gemensamma minnen – som när vridläktaren gick sönder och vi som inte var på scenen manuellt fick snurra den genom att ta i och skjuta på på given signal, eller när han höll tal på ett av de vackraste bröllop jag någonsin varit på.

Och mitt i denna lunchkonversation kommer Rikard Wolff in, får syn på Sven och styr stegen mot vårt bord! Jag menar, Rikard Wolff!! Shit pommes frites! Jag blir helt starstruck och sitter tyst som en mus resten av lunchen och bara lyssnar storögt som ett barn på julafton. Rikard Wolff vid mitt lunchbord!

Det är först efteråt som jag kommer på att jag helt glömde bort att be honom signera mitt exemplar av hans ”Rikitikitavi” som ligger i handväskan. Korkat.

"Rikitikitavi" av Rikard Wolff

När jag så vaknar känner jag hur ordet bitterljuvt rinner över mina läppar.


Andra drömmar jag minns från veckan som gått är när jag sprang genom en lång mörk korridor jagad av händer och när jag åkte vattenrutschbana i ett gigantiskt badhus tillsammans med massor med glada människor. Mörker och ljus, skräck och glädje. Allt som sig bör i nattens värld.

Dessutom åkte jag in till stan på lördagen och inhystade ett ex av ”Rikitikitavi”, så nu är jag i alla fall beredd OM Rikard Wolff skulle dyka upp i Ö-vik. Vilket lär hända ungefär samtidigt som helvetet fryser ihop.

(Det här inlägget har lästs 3621 gånger.)