”Oliver Twist” av Charles Dickens
Redan i höstas gjorde jag ett försök att lyssna mig igenom en av världslitteraturens klassiker, men det gick sådär. När jag äntligen fick tag i en ny utgåva inläst av Torsten Wahlund (min boklyssnarhusgud) och i samma veva fick veta att man firar att det är 200 år sedan Dickens föddes tyckte jag att det var väl dags igen.
Nytt nu var att jag la ”Oliver Twist” i fånen istället och därmed alltid har haft med mig boken, oavsett om jag gett mig ut på en planerad prom, skottat snö eller spontanklivit av bussen ett par kilometer hemifrån. Och det funkade ju!
Så vad tycker jag då?
Mnja. Alltså, England under första halvan av 1800-talet är ju väsenskilt från vårt samhälle idag. Där finns fattighus och värdshus, dödsstraffet är legio och både pojkar och flickor svimmar till höger och vänster av sinnesrörelse, samtidigt som vuxna kvinnor kan stå på gatan och upplåta lyckorop när en man förs till galgen.
Jag kan absolut förstå att boken väckte en hel del uppståndelse, eftersom den så tydligt visar de offentliga ämbetsmännen som själviska och omänskliga och att fattigvården på intet sätt handlar om vård utan om egen vinning. Däremot är jag lite kluven till hur Oliver framställs. Menar Dickens verkligen att Oliver, eftersom han hade så enastående snälla och ärbara föräldrar, var i stort sett oförmögen till att känna hat, avsky eller göra medvetna rackartyg? Jag vet att boken är skriven i en helt annat tid, men att ändå hävda att miljön inte har samma betydelse som arvet för vem eller vad människor blir, det känns så himla långsökt.
Ibland kan jag känna att jag saknar den där litteraturvetenskapen som jag aldrig gett mig på…
(Det här inlägget har lästs 4408 gånger.)
Senaste kommentarerna: