Om jag kunde drömma i repris
Äsch, jag vet att jag har skrivit om den förut, men jag kan inte låta bli att ta upp den igen! Och att norska kollegan skriver om serien på sin blogg av och till gör ju inte saken bättre.
Jag talar naturligtvis om ”Om jag kunde drömma” av Stephenie Meyer.
Det är något visst med den boken! Det är en hel serie med böcker, varav tre finns översatta till svenska. Den fjärde delen utkom ganska nyligt på engelska, och den första delen som film kommer upp på svenska biografer den 21 november. Det är alltså bara en dryg vecka kvar! Fast jag ska nog inte se den. Tror jag. Kanske. Har kollat lite på bilder från trailers och så, och skådespelerskan som gör Bella funkar – hur bra som helst! Edward däremot. Nja. Inte övertygad.
Men, varför tjata om det här nu? Jo, så här är det att jobba på ett gymnasiebibliotek: Jag skrev redan tidigare i våras att jag (utan att ha läst boken) lyckades övertala övrig barnverksamhetsansvarigpersonal (?!) att köpa in ett gäng böcker av den första delen, för att ha vid bokprat. Det gjordes, och jag knyckte samtliga direkt! Nu börjar de komma tillbaka för andra gången. De har alltså varit utlånade en gång, och innan vi hunnit skicka tillbaka dem till stadsbiblioteket har vi lånat ut dem igen. Det är nämligen sällan som den som lånat boken kommer och lämnar tillbaka den ensam. Oftast har hon (100% tjejer hittills, tyvärr!) med sig minst en kompis som vill låna boken direkt efter henne…
Och idag har det varit smått hysteriskt! Vi har fått tillbaka åtminstone 3 ex och fått in ytterligare 2 ex från andra bibliotek, och alla, ALLA, har lånats ut direkt. Det är ju liksom kö på dem. Lång kö. Även på de engelska böckerna är det en liten kö, och den är tillräcklig för att jag skulle köpa in ett ex till av den första delen. Den dök upp igår, och idag hade kollegan gjort den klar för utlåning. Och den hämtades på en gång. De är som galna, och det riktigt lyser ur ögonen på alla som talar om den!
Den enda nackdelen är som norgekollegan skrev; svårigheten kommer sen, när låntagaren kommer tillbaka och vill låna något annat, liknande, som är lika bra…
Men visst är omslagen på böckerna snygga? Jag gillar verkligen att man har behållit orginalomslaget för den svenska utgåven. De är snygga!!
Det ska också bli intressant på torsdag. Då träffas Soppsällskapet, och jag introducerade ”Om jag kunde drömma” för dem förra gången. Tre var mycket hugade direkt, och den av tjejerna som brukar gilla samma böcker som mig gick segrande ur den striden. Känns spännande att höra vad hon tycker. Det kan ju bli en totalsågning…
Jag måste också berätta om Stina, en tjej som praktiserar hos oss på Parkbiblioteket den här veckan. Hon är en störtskön tjej som går i åttan, och hon har en humor och självdistans som inte tillhör det vanliga bland den åldergruppen! Och idag gav hon mig värsta komplimangen! Hon frågade mig hur gammal jag är, och jag svarade naturligtvis fel, jag svarade ”34” av någon outgrundlig anledning. Jag hörde precis när jag sagt det att det blev fel, men tänkte att det spelar väl ingen roll. Stina höjde på ögonbrynen, tittade frågande på mig och säger sedan: ”Va?! Du ser ju inte ut att vara en dag över 28!”
Jag kunde inte hålla mig utan skrattade högt – för mig är det ju ingen skillnad på 28 eller 34 (eller 33, som det egentligen är), men är man 14, då är skillnaden milsvid. 34 = nästan död. 28 = hela, eller i alla fall stora delar av livet framför sig. Underbart.
(Det här inlägget har lästs 4060 gånger.)
Senaste kommentarerna: