Om jag kunde drömma…
…skulle alla läsupplevelser vara av samma kaliber som den jag hade när jag läste Stephenie Meyers första bok om vampyren Edward Cullen och Bella Swan. Boken heter just ”Om jag kunde drömma” och handlar i första hand om Bella, som flyttar till en ny stad och i skolan där träffar på den hemlighetsfulle och otroligt vackre Edward Cullen. Hon blir störtförälskad, men allt Edward gör i början är att se på henne med raseri och motvilja, och hon förstår inte vad hon kan ha gjort honom.
Efter ett tag kommer Bella underfund med att Edward är en vampyr, och att de känslor han har för henne inte alls är motvilja – tvärtom! Han får hela tiden kämpa mot sin vilja och instikt att sätta tänderna i Bellas hals, och ingen annan människa har berört honom på samma sätt tidigare…
”Om jag kunde drömma” är en fantastisk berättelse som innehåller kärlek, ungdomlig lycka och (en av mina favoritingredienser) vampyrer. Men. Som vanligt tycker inte alla samma runt om i världen. Lena Kjersén-Edman gillar den t.ex. inte, och hon förklarar i DN varför. Jag kan delvis förstå hennes synpunkter, jag kan även bitvis hålla med. Men det hjälper inte. Jag blir lite sårad i hjärteroten när en människa jag vars kunskaper och handlande jag har så stor respekt för tycker så tvärtemot mig. Jag tycker verkligen att ”Om jag kunde drömma” är en av de bästa ungdomsböcker jag läst, och jag ser med njutning fram emot 12 september, när den tredje delen i serien, ”Ljudet av ditt hjärta”, kommer ut på svenska. Vi har redan en reservationskö på den…
Så lite annat smått och gott från kusten:
En jägare en bit inåt landet sköt häromdagen en lite udda älg – den var tvekönad! Enligt SVA brukar det komma in rapporter om detta med ca 2 års mellanrum. Jaktlaget har dock bestämt sig för att ta upp älgen som tjur i registreringen. ”Den har ju trots allt tagar”, säger skytten till Allehanda.
Något annat, som absolut inte är lika muntert, är att polisen fortfarande inte har några som helst spår efter den som körde ihjäl en man i Björnatrakten för snart tre veckor sedan. Mannen hittades på vägen vid tvåtiden på natten, men avled innan ambulansen hann fram. Och trots att alltså snart tre veckor har gått, finns det inga spår överhuvudtaget. Mannen ifråga var en 47-åring, som faktiskt skulle börja jobba har på Parkskolan som ellärare. Nu har polisen bett Efterlyst om hjälp. Men visst borde man väl känna någon sorts samvetskval efter att ha kört ihjäl en människa? Hur orkar man bara gå och hålla tyst om något sådant?!
Och nej, jag bloggar inte på arbetstid, det gör jag på lunchen!
(Det här inlägget har lästs 5665 gånger.)
Senaste kommentarerna: