”Pedro Páramo” av Juan Rulfo

Det är ju inte bara böcker från Den Berömda Listan jag läser, jag var ju även så tanklös att jag nappade på två böcker från SV-lärarnas läsåtagandelista. En av dem som lät mest intressant var "Pedro Páramo" av Juan Rulfo. Den är tydligen något av en latinamerikansk klassiker, och eftersom jag läst så vansinnigt lite från latin- och sydamerika kändes det lockande. Och vilken bok!

En man kommer till sin mors hemby efter hennes död för att leta reda på sin far, Pedro Páramo. Den förste han träffar på är en åsnedrivare som gör honom sällskap på vägen. Av honom får vår man veta att hans far är död, och åsnedrivaren hänvisar honom till en kvinna som brukar ta emot resanden. Han blir mycket väl emottagen där, och hon kan berätta saker för honom om både hans far och hans mor, men när han ska gå till sängs finns inga möbler i det rum han blir visad till. Mitt i natten väcks han av skrik, och en annan kvinna kommer in i huset för att hjälpa honom därifrån. Hon kan inte förstå hur han kunde komma in, huset har ju stått låst sedan kvinnan som bodde där dog!?

Den kvinna som så vänligt tog emot honom, och som berättade saker, visar sig alltså vara död. Allt eftersom boken leder vidare upptäcker jag som läsare att de enda människor den här stackars mannen träffar på i byn är just döda. Men de berättar sin historia för honom, om sig själva och om hans far, och även om de händelser som utspelat sig i Mexiko fram till dess.

En riktigt, riktigt, bra roman, men ingenting jag skulle sätta i händerna på vilken gymnasieelev som helst. Den kräver en hel del förförståelse som inte många av dem har. Eller undervärderar jag deras kunskaper nu?

(Det här inlägget har lästs 3491 gånger.)